Mina råd!

Som jag sa för några veckor sedan ... "Jag ÄR verkligen bra på att gå ner i vikt!"
När jag är motiverad, så funkar det verkligen hur bra som helst. Nemas problemas! Lätt som en plätt! "Min" viktminskningsmetod funkar verkligen superbra ... om man väl håller sig till den och är konsekvent. Då klarar man av att gå ner i vikt utan att man behöver lida alltför mycket.
Detta har jag ju återigen fått bevisat för mig nu. Det ÄR verkligen inte särskilt svårt!

Nu kanske det finns en del som himlar med ögonen och tänker: "Jo, pyttsan! Lätt för dig att säga! Du, som har klarat AV att gå ner i vikt! Jag har minsann försökt med ALLT och för mig funkar det inte över huvud taget eftersom jag antagligen har fel på ämnesomsättningen!"

Jag kan faktiskt förstå de tankegångarna. Det kan jag verkligen. Jag funderade nämligen själv i de banorna för inte alltför länge sedan. Det senaste året har jag försökt att minska på kosten åtskilliga gånger, men istället för att gå NER i vikt, så ÖKADE jag och jag förstod inte alls vad jag gjorde för fel. Det funkade ju tidigare, så varför funkade det inte NU? Då tänkte jag ju att jag måste ha fått nåt mer fysiskt fel ... som hindrade min kropp från att gå ner i vikt. Jag tyckte ju att jag knappt åt någonting alls, men ändå gick jag inte ner. VARFÖR?
Men nu, när jag kört med den här kaloriräkningsappen ett tag, så har jag kommit på vari felet låg. Felet låg inte i någonting fysiskt, utan det största felet låg nog snarare i konsekvens och självkontroll. 
På vardagarna var jag antagligen hyfsat "duktig", men däremot tror jag att jag slarvade alltför mycket på helgerna. Jag har ju liksom som måtto att jag SKA kunna äta allt och att jag SKA få unna mig godsaker, men jag tror att det ändå blev lite väl mycket av sådana extragrejer på mina ätardagar.
Så hade jag ingen riktig kontroll på hur mycket jag stoppade i mig och därför blev det nog lite mer av en chansning. Inte vågade jag ju ställa mig på vågen heller, så därför fanns ingen som helst kontroll på hur min "viktminskning" gick. Fast jag visste ju att det gick åt helt fel håll eftersom mina kläder blev allt mindre. ;-)

Men så började jag ju nu med den här appen i början av maj (den 5:e, för att vara exakt) och nu har jag stenkoll på precis allt som jag stoppar i mig. Jag skriver upp varenda grej och kan dagligen följa hur jag ligger till vad gäller kaloriintag. Det är något som passar mig riktigt ypperligt. Jag känner mig väldigt trygg när jag har den där kontrollen. Då kan jag ju direkt se om jag "har råd" med en mjuk smörgås på kvällen eller om jag bara ska ta en surskorpa. 
Kanske låter detta hur tråkigt och hur strikt som helst, men jag VILL verkligen klara av detta nu och då känns det fruktansvärt skönt att ha den här appen som ger mig den kontrollen jag så väl behöver.

Gårdagens matintag, såg t ex ut så här

Hittills har i det i alla fall funkat helt okej. Jag har ju gått ner alla tre veckor, så det får jag väl känna mig nöjd med. Den totala viktminskningen är nu 3,2 kg, vilket innebär ett snitt på ca 1 kg i veckan. Om detta står sig så kommer jag hamna på rätt sida BMI redan nästa vecka, så jag får väl kämpa på lite extra den här veckan. ;-)
Faktum är att den här tredje veckan har känts betydligt svårare än de första två veckorna. Jag brukar i vanliga fall gå ner massor på vardagarna, så att jag har lite marginal inför helgen. Men den här veckan funkade det inte riktigt lika bra. Därför fick jag ju försöka hålla igen lite extra sen även på helgen ... och då lyckades jag ju tillslut att gå ner i vikt och hade tappat 0,6 kg sedan förra tisdagen (har ändrat vägningsdag till tisdagar, eftersom det känns som en bättre dag att väga sig på).

Eftersom jag anser att jag är hyfsat bra på det här med viktminskning, så tänkte jag nu delge lite råd för sådana som är öppna för det (tror inte att alla människor vill ha råd och/eller pekpinnar) ...
Många som försöker gå ner i vikt gör det på totalt fel sätt. De kanske säger: "Nu ska jag sluta äta godsaker", "Nu ska jag sluta dricka läsk", "Nu ska jag sluta äta ost", "Nu ska jag sluta äta mackor" eller att de vill sluta med någon annan "last" som de har, men som de innerst inne egentligen inte vill försaka.
Mitt råd till er är detta: SLUTA INTE!
Oftast funkar det bara någon vecka. Sedan blir suget alltför stort och man kommer tillbaka till kosten man hade innan man försökte sluta. Det blir en alltför stor uppoffring. Älskar man mat och godsaker, så känns det fruktansvärt jobbigt att under en lång tid framöver inte över huvud taget få stoppa i sig det som man älskar allra mest. Då blir det inget kul att gå ner i vikt. Då blir det bara en oerhörd pina och dömt att misslyckas.
Däremot kan man sätta lite regler över vad som är tillåtet, när det är tillåtet och hur ofta det är tillåtet. Om man har dessa regler blir det SÅ mycket enklare.
För egen del, så har jag dessa regler just nu: På onsdagar får vi fikabröd på jobbet. Det är tillåtet för mig att äta oavsett vad det är för något. Sedan kanske jag bara tillåter mig själv att ta en halv, beroende på vad det är för typ av fikabröd (som morotskakan förra veckan ... den tog jag en halv av). Jag har även tillåtelse att äta efterrätten när det är soppa till lunch på jobbet. 
Sen tillåter jag ju mig lite extra godsaker på helgen. Dock inte MASSOR, utan lite grann extra ... och helst ska dagens kalorinivå inte överskridas. 
Där kommer vi då till det andra rådet: Räkna kalorier! Jag vet att många antagligen tycker att detta är väldigt gammalmodigt, men kalorier är verkligen något som jag tror på. Kalorier och tallriksmodellen (om än med något färre kolhydrater, om möjligt). Det finns väldigt enkla appar idag, som håller reda på kaloriräkningen åt dig. Skriv bara in vad du ätit, så fixar appen resten, typ. Själv använder jag mig av Fatsecret. Den appen är helt gratis och man har tillgång till allt utan någon som helst kostnad. Man skriver även in sin träning och sömn i programmet. Superenkelt!

Om man följer dessa två enkla råd, så är man absolut en god bit på vägen. Dessutom är råden också lite sammankopplade. Om man har koll på sitt kaloriintag, så kanske man upptäcker att man faktiskt har "råd" med en glasstrut en vanlig vardag. Idag ligger jag till exempel VÄLDIGT bra till, så idag skulle jag lätt kunna äta två Magnum Classic-glassar och ändå få lite kalorier till godo. Men det gör jag naturligtvis inte. Istället tar jag nog nåt lite lättare ikväll och spar resten av kalorierna till en annan dag ... eller till en förhoppningsvis snabbare viktminskning. Men vad jag menar är att man absolut inte behöver svälta för att gå ner i vikt och man behöver absolut inte försaka allt man tycker är gott. 
Jag älskar att njuta av livet och jag älskar att äta och dricka gott och skulle aldrig vilja leva ett liv där jag var tvungen att försaka allt sådant. Därför tar jag hellre LITE av det goda än ingenting alls.
Sen är det klart att det är en fördel om man har en hyfsad karaktär också, så att man klarar av att säga nej till sig själv ... innan man vräkt i sig en hel chipspåse eller före man stoppat i sig en hel chokladkaka. Man måste kunna säga: "Nu tar jag bara så här många gram och sen ingenting mer". Där måste man vara strikt ... och för mig är det enklast att plocka till mig den mängd jag ska äta på en gång och sedan hålla mig till det och inte ta någonting mer.
Men klarar man av den biten, så borde detta funka även för andra än för mig. ;-)

Lider i det tysta

Förra veckan var tung. Den här veckan var också tung. Hur nästa vecka kommer se ut vågar jag inte ens tänka på. Jag vill verkligen att allt ska kännas glatt och lättsamt hela tiden och jag försöker nog ändå utåt sätt att hålla skenet uppe ... och att verka som den där glada och trevliga personen som jag sååå innerligt vill vara ... men allt är inte alltid som det verkar. Bitvis känns allt riktigt bra, men sen kommer stunder då tårarna är väldigt nära. Stunder då jag önskar att allt skulle bli som förut ... och min kropp skulle funka på det sätt som den utåt sätt ger sken av att den gör.
Egentligen har jag väl haft en kropp i olag under en väldigt lång tid. Jag har ju ända sedan jag var liten haft mycket problem med min rygg till exempel. När jag var 12 år opererades jag för skolios och har sedan dess drabbats av ryggskott eller diverse andra ryggbekymmer åtskilliga gånger.  
"Unga flicka!" fick jag höra om jag gnällde över mina krämpor, för tydligen kan man inte ha ont när man är ung ... åtminstone inte om inget syns på ytan.
Men vet ni ... unga människor kan OCKSÅ drabbas av smärta! Och vet ni ... det gör inte mindre ont för att man ännu inte nått en mer mogen ålder! Ofta gör det kanske till och med MER ont och nu, när jag tänker på det, så är det troligtvis sådana typer av kommentarer som har gjort mig till en väldigt tålig person. "Det är liksom ingen idé att gnälla om ingen ändå tror på en". Jag har inte tänkt på det tidigare, men det låter verkligen högst troligt. Jag går i princip aldrig till läkaren och när jag väl gör det har det i så fall gått väldigt långt. Sen gnäller jag sällan över smärta. Jag härdar ut och hoppas att det snart blir bättre. Dock blir jag antagligen mer tystlåten än vanligt, men i övrigt så märker man nog sällan någon skillnad. "Varför gnälla när ingen ändå förstår ... och inte heller kan göra något för att hjälpa?"
När jag kom in till förlossningen och skulle föda Viktor, så var vi nästan på väg att bli hemskickade eftersom jag inte verkade ha så ont. Men jag hade verkligen JÄTTE ont och antagligen var jag därför väldigt tyst och sammanbiten. Fyra timmar efter ankomsten till sjukhuset, så var mitt barn fött ... i säte, dessutom ... så visst var det dags för att föda när jag anlände dit. Visst hade jag tillräckligt ont, men måste man skrika och ha sig för det?

Ja, så fick jag ju sen MS. Även den gången väntade jag med att gå till läkaren. Men efter att halva kroppen "sovit" i två dygn, så bestämde min man att jag måste till sjukhuset. Det kan ju inte vara normalt att halva kroppen domnar bort.
Men trots att jag väntat så länge och trots att jag sällan uppsöker sjukhus, så trodde inte akutläkaren riktigt på vad jag sa. Jag märkte det på honom och fick det sen bekräftat när jag läste journalen. Fast det var ju tur att jag sedan fick träffa andra läkare som faktiskt tog mig på allvar och som gav mig bevis på att jag inte inbillade mig.

Hur som helst, så har jag ju efter det där första skovet haft en del problem med mitt vänsterben. Det fick skador som aldrig helt läkte ut. Min dåvarande läkare sa i början att det skulle bli som vanligt igen, men nu har det gått mer än 5 år, så det var länge sen jag slutade tro på det. "Just face the facts and deal with it!" 
Framförallt så har jag ju en extrem tyngdhetskänsla i benet ... som blir värre av ansträngning. Det känns lite som om jag har ett viktband fastsatt på låret dygnet runt och därför blir det ju såklart mer påverkat om jag är mer fysisk. Friska människor kan säga: "Träna, så blir du starkare och klarar av mer!" Men ... det funkar inte så för mig. Visst är det bra att träna. Men tyvärr får jag lida av det sen efteråt, eftersom mitt ben blir extremt "trött" och nästintill obrukbart efteråt.
På vardagarna är detta som värst. Då sover jag mindre på nätterna och jobbar ju sedan på dagarna. Ju längre dagen går, desto tröttare blir mitt ben och när jag sen kommer hem efter jobbet så orkar jag knappt alls stå på benet längre. Det är inte alldeles ovanligt att jag får stå på ett ben och laga middagen ... åtminstone bitvis, eftersom det vänstra benet är så slut.
Nu ska jag ju inte säga att det är så här jämt. Men den senaste tiden har det tyvärr blivit allt oftare. Förra veckan var det nog så gott som varje dag. Jag sov dåligt, vilket ökar den här tyngdhetskänslan, så benet orkade då inte mycket alls mot slutet av dagarna.
Men ... den här veckan har jag ändå sovit bättre. Trots det, så har benet känts tyngre än på väldigt länge. Den här veckan har jag inte endast haltat mot slutet av dagen, utan haltandet har börjat redan på morgonen ... direkt efter att jag tagit min dagliga morgonpromenad till jobbet.
Idag var det verkligen RIKTIGT illa! Jag orkade knappt stå på benet alls och det var verkligen en riktig kamp att dölja allt inför kollegor. Benet kändes som krampaktigt och helst ville jag bara sitta och göra ingenting ... och minst av allt göra något fysiskt. Kände mig stundtals riktigt gråtfärdig och önskade bara att arbetsveckan kunde ta slut någon gång. Mitt ben hade ju redan lagt av och ville nog mest bara gå hem och vila.
Jag skötte ju dock mina arbetsuppgifter ... så, som jag alltid gör ... och jag tror inte heller att någon märkte något. Men inombords grät jag. Det tog verkligen på krafterna att låtsas som ingenting. Men jag klarade ändå av det.
"Kryckor", tänkte jag ett tag. "Tänk om man hade ett par kryckor att gå omkring med". Fast jag är inte helt säker på att mina armar skulle orka bära min kropp på ett par sådana. Min vänsterarm är nämligen inte heller i ett särskilt bra skick.
Det värsta är ju egentligen att inget syns på mig. Jag ser pigg (hmm ... ) och kry ut ... så ingen kan väl ana hur pass svag och orkeslös jag egentligen känner mig. Därför låtsas jag väl också att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Det skulle ju vara så hemskt bökigt att förklara hur allt ligger till. Inget syns, så därför är det enklast att inget säga. Sen lider jag i min tysthet ... så, som jag alltid brukar göra.

Trippla Guld!

I måndags var det skolmästerskap i stafettlöpning här i Mariehamn och båda våra barn skulle vara med och springa.

Amanda skulle dock endast vara med i masstafetten ... 12x80 ... där de springer barfota över gräsmattan.

Viktor skulle däremot vara med i 3 stafetter: 5x80, 5x800 och 12x80. Då han är en av de snabbaste på sin skola (näst snabbast på 80 meter och snabbast på 800 meter), så var han med i skolans toppade lag. 

Han tränar ju inte ens friidrott och jag har  inte sett honom springa tidigare, med Jösses som den pojken kan springa!

Ja, alla i hans lag sprang otroligt bra och tro't eller ej, men de lyckades ta GULD i samtliga sträckor som de sprang! 3 guldmedaljer fick han så med sig hem! Helt otroligt! Det var fantastiskt roligt att se och på 800 meter var de extremt överlägsna. Jätte kul!

Viktor, med sina tre guldmedaljer

 

Tala om stolt mamma!

Nu ska han med till Stafettkarnevalen i Helsingfors i helgen (de åker natten mot fredag) och detta var ju ett riktigt bra genrep.

Fast de lär nog möta på ett alltför stort motstånd när de ska tävla mot alla finlandsvenska skolor.

Men de kommer nog åtminstone ge allt de har, för jag tror de är sjukt taggade.

 

Min duktiga flicka!

I fredags så filmade jag Amanda när hon sjöng. Hon hade på en karaoke-app på sin surfplatta och så sjöng hon till musiken som spelades.
Låten hon sjunger är "Love you like a lovesong" ... tror jag ...? Det är inte riktigt min typ av musiksmak, så jag har inte full koll. Jag tycker ju dock att hon gör det rätt bra ... särskilt med tanke på att hon bara är 10 år och att hon inte läst Engelska ens 1 år än.
Amanda älskar ju att sjunga och jag känner väldigt mycket igen mig själv i hennes betéende. Jag satt ofta för mig själv och tränade på låtar ... och sjöng dem om och om och om igen. Jag har inte berättat något om det för Amanda, men ändå gör hon själv exakt likadant. Konstigt, egentligen ...
Hon brås nog i alla fall en del på mig vad gäller musiken. Hon älskar musik och hon älskar att sjunga ... precis som sin mor.
Vi har dock väldigt olika genrer. Jag passar nog bättre till mer sirliga sånger och till musikallåtar, medan Amanda är riktigt bra på sådana här mer moderna låtar ... och lite mer soul-aktiga. Sådana låtar har jag väldigt svårt för och egentligen är jag inte alls förtjust i att lyssna på dem heller. Men Amanda lyssnar jag ju såklart gärna på. Jag är ju väldigt stolt över henne och tycker nog att hon borde se till att ge uttryck för sin röst. Men tyvärr lider hon av en fruktansvärd scenskräck, så hon vågar inte sjunga inför publik. :-( Inte annat än när de sjunger tillsammans hela klassen ... vid skolavslutningar och dylikt. Men om hon bara lär sig att hantera den där scenskräcken, så tror jag att hon absolut skulle kunna bli någonting.
Hon har ju aldrig ens fått någon skolning i sång ... till skillnad från mig, som tagit sånglektioner i många år ... så jag tycker nog att hennes prestation är väldigt bra.

En jobbig vecka med ett roligt slut!

Den här veckan har verkligen varit sjukt jobbig! Jag har varit så extremt trött ... antagligen eftersom det har blivit alldeles för lite sömn på nätterna. 5,5 till 6,5 timmes sömn räcker inte alls för mig. Inte på långa vägar. Jag mår verkligen jätte dåligt av så lite sömn. Dels känner jag mig ju trött i huvudet ... och i ögonen ... så, som antagligen de flesta andra människor blir om de sovit för lite. Men sen blir jag även otroligt trött i kroppen.
På förmiddagen brukar det funka rätt bra, men sedan blir kroppen allt tyngre ju längre dagen går. Mest problem får jag ju med mitt vänsterben ... det, som är allra mest påverkat av min MS. Flera dagar den här veckan så har jag knappt kunnat stå på det benet alls när jag kommit hem från jobbet på kvällarna. Sjukt slut, har jag varit i benet.
På jobbet har det inte funkat så jätte bra heller. Jag har gjort det allra nödvändigaste, men inte mycket annat. Jag har verkligen inte orkat. Inte har jag varit en särskilt trevlig arbetskamrat heller den här veckan. Har väl försökt så gott jag har kunnat, men över lag så kan jag nog säga att jag inte har varit vidare munter. Jag har ju varit så fruktansvärt, fruktansvärt trött.
I torsdags var min trötthet så enormt påtaglig ... och nästintill outhärdlig ... att jag faktiskt hade god lust att gå hem pga sjukdom. MEN ... det gick ju inte den dagen. Jag var helt ensam på min avdelning. Chefen är sjukskriven sedan länge och min kollega var ledig. Därmed hade jag inget annat val än att härda ut. Fast jag kan ju säga att det kändes väldigt skönt att komma hem från jobbet den dagen.
Det kändes också otroligt skönt när det blev fredag igår. Den dagen kändes lite lättare att hantera. Jobbet kändes inte fullt lika tungt, utan det funkade faktiskt hyfsat bra. Jag hade ju då den kommande helgen i sikte. ÄNTLIGEN skulle jag få sova ut! SÅ skönt skulle det bli!
En otroligt tung vecka skulle äntligen komma till sitt slut och det såg jag väldigt mycket fram emot.
Hoppas verkligen att nästa vecka kommer bli bättre. Men å andra sidan kan det inte bli så värre. ;-)

Idag känns det i alla fall bra. Jag fick sova ut inatt och sen har dagen varit väldigt bra. På dagen var vi ut på stan och shoppade lite. Bland annat så köpte vi avslutningskläder till Viktor och så var vi iväg Sparhallen och köpte en massa mat.
Sen for vi hem för att plocka upp och börja med maten. Jag lagade till en hyfsat kalorifattig köttfärssoppa så att vi kommer "ha råd" att äta lite chips ikväll.
Så blev det hockey-semifinal, där ju Sverige lyckades ta sig till final. Superkul ... för MIG ... men mindre roligt för resten av familjen, som höll på Finland. ;-)
Nu är det lite slappt soffhäng tills det så blir dags för det bästa programmet på hela året, nämligen Eurovision Song Contest! Ser SÅ mycket fram emot det. Jag ÄLSKAR verkligen ESC och i år går det ju i Sverige, så det känns lite extra kul.
Jag kollade ju självklart på semifinalerna i veckan och tyckte att allt var riktig toppklass. Petra Mede skötte sitt programledarjobb med absolut bravur och hela showen var helt otrolig. Jag tycker inte att de hade kunnat göra det så mycket bättre. Hoppas finalen löper på i samma spår.

Som vinnare i år tror ... och hoppas jag på Danmark. Jag tror absolut att hon har stor chans och jag gillar verkligen låten.  
Många tycker att Norges låt är bra, men den gillar jag inte alls. Den är nog lite för modern för min smak.
Finlands låt gillar jag också, men tror inte den kommer ha någon chans. Tror nog att somliga kan tycka att den är lite löjlig.
Det vore ju inte en omöjlighet att någon av grannländerna vinner i år, för det "brukar" de göra när tävlingen hålls i Sverige. 1985 gick tävlingen i Sverige och vann gjorde Norge och år 2000, när tävlingen gick i Sverige så vann Danmark. Visserligen vann Irland 1992, när ESC gick i Sverige, så då kanske man med den statistiken skulle kunna tyda ut att det INTE blir ett nordiskt land som vinner i år?
Nå ... JAG håller i alla fall på Danmark!

Här är Danmarks tävlingsbidrag i år. Go, Emmelie! :-)
 

Morsdag

Idag är det Morsdag i Finland, och eftersom vi ju bor på Åland så firar vi därmed idag.

Jag "visste" ju att Amanda skulle ge mig något. Hon är väldigt omtänksam och älskar att ge presenter. Däremot trodde jag inte att jag skulle få något av maken, så tala om att jag blev förvånad när jag fick ett paket av honom imorse ... ett paket, som innehöll en superfin väska!

Då hade han och Viktor köpt den igår när de var på klassresa med Viktors klass.

Det var en otroligt stor överraskning!

Blev verkligen jätte glad!

Av Amanda fick jag ett läppbalsam, i en burk som såg ut som en macrone.

Jag fick också ett jättefint, egentillverkat kort av henne, där hon bland annat lovad att diska i en vecka. Min gulletjej!

Det har annars varit en rätt stillsam Morsdag. Åt lunch på stan, handlade lite och så har vi kollat på film. 

Är helt klart nöjd med denna dag.

Har äntligen hittat min motivation!

Det finns vissa saker som jag själv anser att jag är rätt bra på. Även om det kanske här i Norden är lite tabu att framhäva sig själv, så tycker jag ändå att det egentligen inte alls är nåt fel med att säga vilka saker man är bra på. Alla är ju inte bra på allt, men självklart är alla bra på NÅGOT. Om man hamnar på en jobbintervju till exempel ... då blir man ju ofta ombedd att nämna sina bra egenskaper. Då MÅSTE man ju framhäva sig själv. Men till vardags anses det nog annars rätt ofint och skrytsamt att berätta om sådant man är extra bra på. Lite synd, kan jag tycka att det är ... som om man borde skämmas för att man är bra på något istället för att vara stolt över sig själv.
Jag är ju själv en sådan där blygsam nordbo, som sällan framhäver mig själv. Men ändå är jag inte så pass extrem att jag förnekar mina kunskaper. Jag är inte särskilt skrytsam, men är heller inte motsatsen.
Saker som jag tycker att jag är rätt bra på är: att sjunga, att baka, att laga mat, att photoshoppa, att skriva ... och för några år sedan skulle jag även ha sagt: att gå ner i vikt. Tidigare var jag verkligen riktigt duktig på att viktminska.
Som jag nämnt tidigare här i bloggen, så var jag väldigt tjock när jag växte upp. Jag var inte bara knubbig, utan faktiskt så var jag en riktig tjockis. När jag var 9 år så vägde jag 47 kg, vilket är en hel del för mycket om bara är runt 135-140 cm. När jag skulle operera ryggen i 6:an så vägde jag 72 kg och var då endast 155 cm lång (eller kort ... hur man nu ser på det ;-) ). I 9:an hade jag så min toppnotering och hade då en vikt på hela 92 kg! Min längd var då samma som nu, dvs 159 cm, vilket innebar att jag hade ett BMI på 36,4!
"Med en sådan vikthistorik ... hur kan du då säga att du är en bra viktminskare?" kanske du tänker? Då svarar jag: "Men snälla! Jag var bara ett barn!" Jag visste inte mycket om hälsa och sådant och hade absolut ingen lust att ändra min kost. Visst ville jag se ut som alla andra ... alla "normala" barn (som jag kallade dem) ... men min motivation var långt ifrån tillräcklig. Inte blev den bättre av att alla tjatade på mig heller. Ju mer folk tjatade desto mindre blev min motivation.
Min mellanstadiefröken bad mina klasskompisar att ta med mig ut på promenader på rasterna (fick höra det av en kompis) ... precis som om jag hade varit en hund. Hur förnedrande kändes inte DET för en 12-årig flicka? Hon trodde väl antagligen att det kunde hjälpa mig? Men se, det funkar inte på det sättet. Man kan inte få en annan människa att gå ner i vikt genom att förnedra henne på det sättet och omyndigförklara hennes egen kapacitet och vilja. "Tjocka människor kan ju inte tänka själva".

Jag och mormor, julen-91 (när jag var 15 år)

I 9:an fick vi sen en superbra skolsköterska. Jag var till henne ofta under det där sista året i grundskolan och inte en enda gång nämnde hon min övervikt. Trots att jag var tjockare än jag någonsin varit så pratade hon ALDRIG om min vikt! Vi pratade om annat ... musik, bland annat, då hon hade en dotter som hade samma sånglärare som jag. Hon var verkligen helt underbar och jag är henne otroligt tacksam, för under det där året så fick jag tid till egna funderingar. Jag kom till insikt! På helt egen hand bestämde jag mig för att jag skulle påbörja en viktminskning direkt efter att jag slutat 9:an. Jag ville inte vara något fetto. Det vill väl ingen vara? Men saknas motivationen, så funkar det inte att gå ner i vikt. Motivation är något som är svårt att ge till någon annan. Den måste komma inifrån en själv ... och under det där året så hittade jag min motivation.
DÄR började jag min viktminskningskarriär ... och kan därmed hävda att jag är en bra viktminskare ... NÄR jag väl har den rätta motivationen.

Då hade jag ju egentligen inte mycket koll på hälsa, näringslära, livsmedelskunskap och sådant. Jag gjorde bara så som jag trodde att man kunde göra. Små förändringar, men ändå stora. Mindre portioner, inget smör på mackorna, mindre småätande, lightläsk istället för vanlig och så mer grönsaker och frukt. Jag älskar ju mat, och ville inte försaka för mycket. Därför tänkte jag att detta skulle passa mig bäst.
Den första sommaren tappade jag 10 kilo. Sedan slutade jag i princip att anstränga mig, men tappade ytterligare 10 kilo under året som följde på grund av att jag ändrat mina kostvanor. Jag hade alltså då gått ner ca 20 kilo på ett år och tyckte ju förstås att jag varit jätte duktig. Jag kände mig ju väldigt smal då eftersom jag vägde mindre än på många år, men för en utomstående så såg jag antagligen fortfarande tjock ut. HALLÅ! Jag vägde ju liksom fortfarande 70 kg, vilket är ALLDELES för mycket för min längd (BMI 27,7). Fast själv kände jag mig jätte nöjd och höll till godo med den vikten under hela gymnasietiden.
Sen träffade jag en gammal klasskompis när jag gick andra året på gymnasiet och då såg hon ju att jag hade gått ner i vikt. Men så antydde honom något om att jag inte skulle vara klar än ... hon trodde väl att jag fortfarande var på väg ner. Och då fattade jag ... jag var ju inte alls smal. Jag var ju inte färdig ... inte på långa vägar. Just då kände jag väl att det kanske inte spelade så stor roll. Jag var ju ändå hyfsat nöjd. Fast så småningom, kanske ...?

Jag hade ju egentligen aldrig någonsin varit normalviktig. Kanske när jag gick på dagis? Men inte efter att jag började skolan. Därför kunde jag väl inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara. Jag trodde väl egentligen inte att jag skulle KUNNA bli normalsmal. Jag hade ju aldrig varit det. Jag var väl kraftigt byggd? Åtminstone var väl det vad folk i min närhet hade intalat mig. Därför kunde jag inte alls tänka mig på något annat sätt än mullig. Antagligen var väl också det anledningen till att jag slutade min viktminskning efter att jag kommit halvvägs till min idealvikt. Jag kunde verkligen inte se mig själv som smal. Jag hade ju aldrig någonsin varit det.
Men så läste jag en dag i Aftonbladet om personer som gått ner i vikt. De var rejält överviktiga från början, men gick sedan ner till normalvikt och det öppnade upp mina egna tankar ordentligt. "Visst skulle väl jag också kunna åstadkomma något sådant? Om jag väl bestämde mig för det? Varför skulle JAG lyckas sämre än DEM?"
Jag var då 21 år och vid det laget visste jag väldigt mycket mer om hälsa. På gymnasiet läste jag en hel drös av ämnen inom kost och näringslära, så nu hade jag full koll på det mesta. Jag visste precis hur jag skulle göra. Den här gången var jag verkligen sjukt motiverad. Jag gjorde dessutom upp en slags plan och till skillnad från den första viktminskningen, så satte jag denna gången upp en målvikt.
Jag började läsa fitness-tidningar, började träna och minskade ner mina portioner ordentligt. Den här gången kändes det faktiskt riktigt roligt att gå ner i vikt och ju fler kilon jag tappade desto roligare blev det. Det var verkligen inte svårt ... inte över huvud taget! Jag var så motiverad och jag kände mig fantastiskt duktig och faktiskt, så tyckte jag att det var riktigt, riktigt roligt att gå ner i vikt. Jag hade ju ett mål. Jag skulle bli smal. För första gången i mitt liv skulle jag bli smal och den här gången kändes det som om jag verkligen kunde lyckas!
Jag har för mig att min startvikt den gången var uppe i 76 kg och efter ett års konsekvent "arbete", så visade plötsligt vågen siffror som jag inte sett sedan jag gick i lågstadiet. 55 kg!!!! (21,8 i BMI). Jag var SMAL! Jag hade verkligen LYCKATS! Och jag var såååå stolt över mig själv!

Sen hände ju en hel del i mitt liv efter att jag gått ner i vikt. Två år efter att jag nått mitt mål, så var min livssituation en helt annan. Jag var på väg att flytta ihop med en kille (som senare blev min man) och jag var gravid. Som de flesta vet, så brukar man ju öka en del i vikt under en graviditet ... och jag ökade MASSOR! Jag gick upp drygt 20 kg.
Tyvärr gick jag inte ner den övervikten heller. Hade ingen riktig motivation då. Men sen gifte vi oss när sonen var 10 månader och efter att jag sett bilderna från bröllopsdagen, så bestämde jag mig för att gå ner i vikt igen.
Jag lyckades väl då att så småningom ta mig ner till normalvikt. Men så blev jag gravid igen och gick ju återigen upp i vikt.
Även denna gång så var inte motivationen under den första bebistiden särskilt stor. Men när dottern var runt 11 månader, så kände jag att jag ville bli normalviktig igen och började därmed viktminska. Den här gången gick det verkligen otroligt bra. Det var kul och hyfsat enkelt ... och kilona formligen rasade.
Ett halvår senare ... när vi flyttade till Åland ... så vägde jag mindre än jag någonsin gjort. 52 kg!!! Och ett BMI på 20,6!
Shit, vad jag kände mig duktig!!! Återigen hade jag lyckats att gå ner i vikt, så därför kunde jag nog hävda att viktminskning verkligen var något som jag behärskade. Vill jag, så kan jag.

Så gick åren och jag var hyfsat bra på att behålla min vikt. Höll mig under 56 kg i flera år, vilket jag tror är en rätt bra bedrift för en som tidigare aldrig varit smal. Men så fick jag MS i slutet av 2007 och efter det så tappade jag lite motivation och vilja. Jag tänkte lite mer "Vad spelar det för roll?" och kände att min strikta viktkontroll verkade så meningslös. "Vad är det för idé med att ständigt ha den här viktkontrollen och jämt vara tvungen att hålla igen?" "Varför kan man inte bara få äta VAD man vill NÄR man vill?" 
Nu, drygt 5 år senare, så har jag fått svar på de frågorna. Min 15 kilo tyngre kropp säger att det finns en anledning till att jag kanske aldrig borde ha släppt den där kontrollen. Jag klarade ju dock bra att hålla mig inom normalvikt rätt länge, men i slutet av förra sommaren så hamnade jag över BMI 25 för första gången på många år. Det kändes verkligen INTE roligt. Jag kunde ju inte längre ha några kläder. Hade vuxit ur mina jeans, så jag fick gå i typ mjukisbyxor eller tights vareviga dag och inte ville jag köpa nytt eftersom jag planerade för att gå ner i vikt igen. Jag hade ju liksom bestämt mig för att aldrig mer bli överviktig.
Under det här senaste året har jag så försökt att gå ner åtskilliga gånger. "Nu ska jag äta mindre", "Nu ska jag äta nyttigare". Men så har det på något sätt alltid kommit något emellan och jag har haft supersvårt att stå emot allt snacks på helgerna eller att inte ta lite extra mat för att slippa slänga den. Visst har jag velat gå ner i vikt. Det är klart! Men min motivation har inte varit tillräckligt stark och utan en stark motivation så funkar det verkligen inte.

Jag har ändå funderat många gånger över varför mina försök inte har funkat. Jag brukar ju vara så bra på att gå ner och mitt måtto: "Ingenting är förbjudet. Allt är tillåtet. Bara man intar rätt mängd" brukar ju fungera hur bra som helst. Men det här senaste året har det varit totalt omöjligt. Jag har verkligen inte alls klarat av att gå ner i vikt, utan har istället haft en klart ökande viktkurva. De senaste månaderna har jag inte ens vågat väga mig eftersom jag varit livrädd för att se de där siffrorna på vågen. Jag har ju egentligen en sådan koll på min kropp, så jag "visste" ju vad jag vägde. Men jag ville inte ställa mig på vågen för att få det bekräftat.
Men ... så tipsade maken mig om en app förra helgen ... en app, där man för in allt man äter och skriver in all träning och även hur mycket man sover ... och med den kan man då få den där kontrollen som jag saknat de här senaste åren.

 Jag tog genast hem appen och bestämde mig för att börja köra med den omedelbart. Kanske kunde jag få tillbaka den där viktminskningslusten igen? Kanske kunde jag återigen få viktminskning att bli rolig och få tillbaka min motivation? Why not? Jag VILL ju verkligen bli smal igen ... helst så smal som jag var när vi flyttade till Åland för 8,5 år sedan.
Så förra söndagen började jag noga kontrollera allt jag äter och dricker. Just nu så känns det ju som om den här appen är till otroligt stor hjälp och den gör faktiskt viktminskningen lite extra kul.
Jag har redan upptäckt en hel del orsaker till varför jag inte lyckats gå ner de senaste åren, så nu blir det nog till att dra ner på de värsta kaloribovarna.
Hittills har det verkligen funkat jätte bra. Jag för in exakt allt jag stoppar i mig och det har varit en minst sagt intressant vecka. Ska bli väldigt spännande att se hur mycket vågen visar på måndag.
Jag tror verkligen att detta kommer funka för mig nu. Med den här appens hjälp kan jag komma igång och hitta tillbaka till min egen viktminskningsmetod ... den som jag en gång var så otroligt bra på.

Jag vill verkligen otroligt gärna ha tillbaka den här kroppen igen ...

Om detta går så bra som jag hoppas, så borde jag nå mitt mål till hösten ... eller kanske till och med före.
Just nu känns det  i alla fall riktigt bra och den här gången kommer jag INTE att släppa kontrollen.
Jag känner mig mer motiverad nu än på många år, så nu tror jag faktiskt att jag kommer lyckas!
Nu känns det roligt igen! :-)

En kopia?

Det är lite märkligt, det där med genetiskt arv och utseende. Hur det kan slumpa sig. Vissa barn blir otroligt lik sina föräldrar (eller sin ena förälder), medan andra barn inte blir lik någon av föräldrarna.
Själv, tycker jag inte att jag blev särskilt lik varken mamma eller pappa, men om jag ska säga vem jag liknar mest, så skulle svaret i så fall bli pappa. Mina drag är mer lika hans ... stora ögon, rund näsa och en hyfsat stor mun. Fast egentligen tycker jag nog att jag är mer lik min ena farbror än vad jag liknar pappa.
Så har jag fräknar också ... något som ingen av mina föräldrar fick, vilket ju är lite märkligt. Men antagligen finns det väl då någon annan förfader som jag fått de generna ifrån?

Så har jag då mina egna barn. Båda två har ärvt mina stora ögon och även ögonfärgen påminner en hel del om min. Men annars så är väl sonen mer lik sin pappa, skulle jag tro.
Dottern är däremot som en kopia av mig ... åtminstone om man ska tro på vad alla säger. Alla ... verkligen ALLA säger att hon är jätte lik mig.
Inte vet jag väl om jag själv tycker att vi är så extremt lika. Alltså ... visst har vi ju lika drag ... men kopia av mig??? Nja ...
Fast vi måste väl ändå vara så pass lika att folk hajar till och måste påpeka det så fort de för första gången träffar oss tillsammans.
"Det går inte att ta miste på vem som är mamman", "Jag såg direkt att du var Amandas mamma för ni är så otroligt lika", Hon ser ju ut precis som du", "Hon är en kopia av dig", "Oj, vad ni är lika!" är sådant som jag får höra ideligen ... så fort jag visar upp mig tillsammans med dottern, typ.
Den här veckan har dock varit extrem, för sedan i söndags har jag fått höra sådana här saker vid flera olika tillfällen ... personer som sagt detta helt oberoende av varandra.
I söndags var det min sångpedagog som hajade till när hon såg Amanda och sa: "Men hon ser ju precis ut som du!". Sen kom Amanda på besök till mitt jobb idag och när vi var på eftermiddagsfika i matsalen, så fick vi höra att hon såg ut som en kopia av mig.
Fast den roligaste kommentaren fick jag efter att jag postat den här bilden på Facebook:

Då var den en vän som gav mig den här kommentaren: "Herreminje, man skulle kunna tro att du har gjort henne alldeles själv, hon är ju så himla lik dig." 
Haha! Jag, tyckte den var så himla rolig! :-D

Jag tror min kära dotter nästan börjar tycka att detta är lite tjatigt. "SÅ himla lika är vi väl ändå inte?" sa hon idag. Fast likheten måste nog ändå vara tämligen uppenbar eftersom alla verkar se den. 
Själv tycker jag det är lite roligt, faktiskt, fast vet inte om dottern håller med om det. När hon var yngre så sa hon att hon ville se ut som jag när hon blir vuxen, fast jag är inte så säker på att hon tycker så längre. Det verkar ju dock som om den risken är ganska stor, för det verkar på något sätt som om hon blir alltmer lik mig ju äldre hon blir.

Apropå likheter till sina föräldrar, så vet jag ett slående exempel på detta ... nämligen Dan och Lars Ekborg. Jag kollade ju mycket på gamla svart-vita filmer när jag var yngre och där var ju ibland Dans pappa, Lars med. Han dog ju hyfsat ung, har jag för mig, men så började sonen Dan ge sig in samma bransch ... och första gången jag såg Dan Ekborg, så trodde jag att det var hans pappa.

Kolla själva hur lika de är ...

Lars Ekborg

Dan Ekborg

Nu är det dock svårt att hitta riktigt likvärdiga bilder på dessa två, eftersom de levt under lite olika tider + att jag mest hittade nyare bilder på Dan, vilket innebär att han på dem bilderna är en del äldre än vad hans pappa var på bilderna av honom. Men när man ser dem på film, så tycker jag att likheten är otroligt slående.

Jag tycker i alla fall det är rätt fascinerande att man kan bli så där lik sin ena förälder. Man får ju trots allt generna från båda.