Veckan började dock bra. Jag fick nämligen ett mail i måndagsmorse om att min första inlämningsuppgift i Digital bildbehandling hade blivit godkänd. Yeay! Det kändes verkligen jätte bra, för då skulle jag få tillgång till de sista 5 lektionerna också (man skulle inte få det före uppgift 1 var inlämnad och godkänd).
Jag har gjort en slags före/efter-bild av min inlämningsuppgift, så det var alltså den här bilden som jag lämnade in och fick godkänd (ja, inte den här hopsatta bilden, utan före och efter bilden var för sig).
Så var det ju inte heller enbart bilden som bedömdes, utan även text-dokumentet som man skulle bifoga. Kändes i alla fall väldigt skönt att ha fått den godkänd. :-)
Fast efter det så blev veckan lite jobbigare. Jag hade ju tänkt att jag skulle spela in min screencast till webdesign-kursen. Det var det sista jag hade kvar på den andra inlämningsuppgiften, så jag kände att jag ville få den klar så att jag skulle kunna finjustera det sista och sedan lämna in uppgiften. Men det gick inte helt som jag hade tänkt mig.
Hela tisdagskvällen satt jag instängd i sovrummet och spelade in ... om och om och om igen. Jag skulle göra en slags tutorial över hur man installerar Gimp (vi hade fått sätta upp oss på en lista över lämpliga screencast-ämnen). Eftersom kursen går helt och hållet på engelska, så skulle ju då även instruktionsvideon vara på engelska och då jag är en väldig perfektionist ... i somliga sammanhang ... och anser att jag är väldigt bra på engelska ... så ville jag ju att mitt språk skulle flyta på så smidigt och felfritt som möjligt. Jag vet att uppgiften inte var något språktest och jag vet att det säkert inte alls spelar någon roll om man bryter eller om man säger nåt språkfel. Men för mig kändes det viktigt att få till språket så bra som jag bara kunde eftersom min kapacitet är väldigt hög. Därför blev det många omtagningar. Så fort jag sluddrade eller sa något ord fel, så gjorde jag om igen.
Hela kvällen höll jag på, men tillslut blev jag rätt nöjd och bad då maken att kolla på screencasten för att se om han hade nåt att anmärka på ... och det var ju en himla tur att jag lät honom kolla, för då uppdagades det att jag hade sagt fel ord vid flera tillfällen. Jag sa ordet i imperfekt, trots att jag menade att säga det i perfekt.
Känslig, som jag är, så började jag gråta. Det var inte för att han sa att jag sagt fel, utan för att jag kände mig otroligt irriterad och ledsen över att jag nu hade suttit i flera timmar helt i onödan. Eftersom jag hatar att göra fel ... särskilt språkfel ... så visste jag ju att jag aldrig skulle kunna lämna in detta, utan var tvungen att göra om. Jag kände mig riktigt frustrerad, ledsen, arg och otroligt trött. Jag hade ju tänkt göra en massa annat också, men hade inte hunnit med någonting annat än den där värdelösa inspelningen. GAH! kändes det.
Fast ... det var ju bara att ta nya tag igen ... så kvällen efter fortsatte jag med inspelningarna och nu visste jag ju precis vad jag skulle göra, så då gick det betydligt fortare. Kanske tog det ungefär en timme att få färdigt en screencast som jag kände mig nöjd med. Fast innan jag plockade bort datorn från sovrummet, så bad jag maken att kolla igen. Ville ju inte råka ut för samma sak igen ... och få slänga ut ytterligare en kväll på denna uppgift. Ville ju komma vidare, liksom.
Tack och lov, så gick videon igenom makens granskning denna gång ... så då kunde jag fortsätta.
Fast den här uppgiften har tagit alltför mycket tid från övriga studier. Hade ju liksom tänkt se på bildbehandlingslektioner den här veckan. Men det har jag inte hunnit alls. Så nu får det bli en massa pluggande i helgen istället.
Nå ... det hade jag väl kanske tänkt i alla fall, men ändå ...
Det känns i alla fall väldigt skönt att det är fredag i morgon, för den här veckan har känts otroligt tung och tröttsam. Det ska bli skönt att få lite sovmorgnar nu, för jag behöver verkligen sova ut!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar