Måndagssjuk ...

Jag hatar verkligen måndagar! "I likhet med en massa andra människor", tänker du väl då, förstås? Vem hatar inte måndagar, liksom? Första arbetsdagen efter en härligt ledig helg med sköna sovmorgnar. Klart man då känner sig lite trött och sliten och vill inget hellre än att gosa ner sig i täcket igen när mobillarmet ringer för uppstigning. Säkert känner de flesta så när helgen är över (åtminstone om man har ett jobb med vanliga kontorstider). Liksom fredagen är arbetsveckans bästa dag, så är måndagen den värsta. Det kan nog många hålla med om, så inte är jag direkt unik med de tankarna.
MEN ... för mig är det ingen vanlig måndagströtthet. Det är inte bara det att jag sovit för lite under natten och tycker det känns jobbigt att stiga upp och masa sig till jobbet efter ledigheten. Nej, för mig är det lite värre än så.
Varenda måndagsmorgon får jag börja med en värktablett till frukost ... ont i hela kroppen, trött, frusen och känner mig totalt mörbultad ... som om någon kört över mig med ångvält under natten. Svårt att tänka och svårt att fungera över huvud taget. Det känns som om man bara skulle vilja krypa ner i sängen igen och sen stanna där tills allt det där jobbiga är över.
Men istället tar jag den där värktabletten ... som inte hjälper över huvud taget ... äter lite frukost, ser till så barnen blir klara för skolan och så sticker jag iväg till jobbet ... precis som alla andra dagar.
Väl på jobbet, så går allt i mycket sakta mak, måste jag säga. Allt går som i slowmotion och jag känner mig trött, grinig och på oerhört dåligt humör. De flesta andra dagar brukar jag vara rätt glad och skojfrisk av mig, men på måndagar känner jag mig mest som värsta surkärringen och därför undviker jag nog att prata så gott det bara går. När jag mår så här dåligt, så är jag nog ovanligt tystlåten på jobbet. Jag orkar liksom inte. Orkar inte alls konversera. När jag mår så här dåligt, så är nog mitt fokus helt inställt på hur dåligt jag mår och jag längtar bara hem. Jag genomlider dagen och får alla uppgifter utförda, men hela tiden har jag dagens slut i tankarna. Jag längtar HEM!

Anledningen till att jag blir så här "sjuk" vareviga måndag, beror ju på att jag tar min medicin på söndagskvällen. Avonex ... vilket är en bromsmedicin mot MS, som man injicerar en gång i veckan. Det står väl på bipacksedeln att den ska ge som influensaliknande biverkningar ... feber, frossa, huvudvärk, ont i kroppen och andra dylika hälsotillstånd. Så därför blir jag ju som sjuk en gång i veckan.
Feber får jag aldrig längre, dock. Det fick jag endast under det första halvåret.
I samband med att jag inte längre fick feber, så försvann i princip alla andra biverkningar också. Det var i januari 2009. Sen fick jag vara så gott som biverkningsfri under 3 års tid. Inga som helst biverkningar, förutom att jag någon gång kunde få lite ont i kroppen någon timme efter injiceringen ... men inget annat ... och den värken var alltid över följande morgon.
Men ... så plötsligt ... efter 3 års frånvaro ... så kom återigen biverkningarna tillbaka. Det var INGET kärt återseende, kan jag säga. Och inte nog med att de kom tillbaka ... de var dessutom värre än tidigare. Jag fick ingen feber, men däremot var biverkningarna mer långdragna än vad de innan hade varit.
När jag först började med bromsmedicin -sommaren 2008, så brukade alltid biverkningarna försvinna under natten, men när de nu kom tillbaka, så kunde de hålla i sig under flera dagar ... minst ett dygn satt de i. Så det senaste året har alltså dagen efter medicineringen varit veckans värsta dag för mig ... och eftersom jag numer tar medicinen på söndagskvällar, så innebär det ju att ordet "måndagströtthet" har fått en helt annan slagkraft för mig. Jag är inte bara måndagstrött, utan jag är nog mera måndags"sjuk" ... och vill helst bara att den dagen ska försvinna så fort som det bara är möjligt.

Visst ... jag skulle ju kunna byta medicindag. Jag skulle kunna ta medicinen på fredagar eller lördagar ... så skulle jag ju vara ledig från jobbet under den värsta biverkningsdagen. Men då skulle jag ju i så fall ödsla bort en hel ledig dag till att må pyton. Hur kul vore det?
Nä, då tar jag nog hellre besvären på måndagar ... då man ändå känner sig extra trött efter helgen. Då tar jag liksom allt på en gång ... så behöver man bara känna sig extra seg EN dag i veckan. Tycker nog att det känns som den bästa dagen ändå att må dåligt på. Om man börjar veckan på detta sätt, så kan ju liksom veckan bara bli bättre sen efter det. ;-)

Sen finns det ju förstås andra mediciner också ... mediciner som ger färre biverkningar. Men då skulle jag antagligen få ta sprutor varje dag istället och det känner jag att jag ABSOLUT INTE vill! De första två månaderna hade jag Betaferon, som man tar varannan dag ... och det tyckte jag kändes mer än nog. Även om man "bara" tog varannan dag, så tänkte man ju på medicinen varenda dag eftersom man tänkte: "Var det igår eller i förrgår jag tog sprutan? Är det idag eller imorgon jag ska ta nästa spruta?" Tänk då hur det skulle vara om man fördubblade antalet spruttillfällen från det. Aldrig i livet! Tycker det räcker bra med att ta en gång i veckan. Jag hatar verkligen de där sprutorna, så då vill jag absolut ta dem så sällan det bara är möjligt. Därför står jag ut med dessa biverkningar trots att jag blir så hemskt dålig varje vecka.
Jag har ju även funderat lite över ett annat alternativ ... nämligen att sluta med bromsmedicin helt och hållet. Jag VET ju egentligen inte om medicinen alls hjälper. Jag kanske inte hade varit ett dugg sämre ens om jag låtit bli sprutorna helt och hållet? Jag har ju inte haft särskilt mycket skov. Har mest haft känningar av gamla skov. Men om de få skoven beror på medicinen eller om det beror på att min MS hittills inte är värre än så ... det kan man ju egentligen inte veta. Det finns ju liksom ingen enkel manual över hur MS brukar utvecklas, så därför kan man inte säga hur det "brukar" vara. Det är ju så hemskt olika från person till person, så egentligen kan man bara jämföra med sig själv ... och enda sättet att fullt ut kunna göra det, vore om jag hade en egen klon som också hade MS. Då skulle den ena Åsa kunna medicinera och den andra Åsa låta bli. Först DÅ skulle man kunna veta hur pass mycket medicinen egentligen hjälper. Fast något sådant är ju inte alls möjligt. :p
Jag fortsätter nog ändå att medicinera ... tills min läkare säger något annat. Jag tänker ju att det ändå förhoppningsvis bromsar utvecklingen av den här sjukdomen. Jag hoppas ju på det i alla fall. Jag skulle ju antagligen ångra mig om jag lät bli att medicinera och sen fort blev jätte sjuk ... och att det då plötsligt skulle vara för sent. Då skulle man ju tänka : "Varför försökte jag inte bromsa?" "Då, när det fortfarande fanns möjlighet till det". 
Därför fortsätter jag med min medicin trots att jag blir så hemskt dålig av den och trots att man inte har några garantier för om den alls hjälper. Jag vill ha en hyfsat fungerande kropp så länge det bara går. Jag vill inte bli invalidiserad och vill inte hamna i rullstol. Därför gör jag allt jag bara kan för att hindra den utvecklingen. Sjukdomen kan jag inte ta bort ... men sjukdomsförloppet kan man förhoppningsvis begränsa. Därför utsätter jag mig för allt det här jobbiga.

Nu låter det väl kanske som om allt bara är skit? Men det beror nog mest på att jag just den här veckan fick extremt jobbiga biverkningar. Alla veckor är faktiskt inte lika illa. Vissa veckor känner jag knappt av biverkningarna alls. Men den här veckan blev det sjukt jobbigt. Därför blev jag nog på lite extra dåligt humör. Ont överallt, trött, frusen och sur ... och jag längtar bara efter att den här måndagen snart ska försvinna. Därför blev nog det här inlägget lite så där extra negativt. ;-) Fast som tur är, så är faktiskt inte alla måndagar riktigt lika illa. Men den här måndagen blev tung.

Nå ... nu har jag gnällt färdigt för idag. Thank you for listening. ;-)