Rullstolsbilder i huvudet

Jag och maken hade det helt underbart i Stockholm tidigare i veckan. Det var som värsta lyx-minisemestern. Vi åt en massa god mat, hade lyxhytt med champagne på båten, strosade runt en massa i huvudstaden, bodde på ett jätte bra hotell, shoppade en del och så såg vi ju på teater. Det var verkligen helt underbart ... en minisemester för bara mig och maken. Det var nog faktiskt den bästa födelsedagspresent jag hade kunnat få. Sååå bra!

Tyvärr så blev det väl lite väl mycket promenerande på onsdagen, för det resulterade i att mitt ben tog slut och det hann ju inte repa sig under natten heller, så när jag kom tillbaka till jobbet i torsdags så kunde jag knappt gå. Eller ... det var väl en lätt överdrift ... men benet var så sjukt tungt att varje steg kändes som en oerhörd kamp för mig. Det gick inte fort den dagen och ju längre dagen gick desto tyngre blev benet. Mot slutet av dagen kunde jag knappt gå alls längre och jag kände mig helt gråtfärdig. Det var ju tur att barnen var i Helsingfors, för då hade jag ju inga måsten sen på kvällen, utan kunde bara slappa i soffan. Det behövde jag verkligen, för benet var verkligen totalt slut.
Ändå ångrar jag inte att jag gick så pass mycket. Jag behöver ju trots allt röra på mig och det var rätt mysigt att knalla omkring där i Stockholm på tu man hand. Synd bara att jag fick lida så dant för det efteråt.
Det är väl egentligen det jobbigaste fysiska besväret jag har av min MS ... att benet så fort tar stryk och att det dessutom tar sådan enorm tid för benet att återhämta sig. Jag känner mig ju som värsta gamla tanten när benet lägger av så där. Det är vid sådana tillfällen som man får sådana där rullstolsbilder i huvudet. Då tänker man ju en del på framtiden och känner att det kanske inte är helt omöjligt att jag så småningom faktiskt kommer HAMNA i rullstol. Då ... när man knappt klarar av att gå längre ... när man känner ett sådant akut behov av att sätta sig ner ... då kommer de där negativa framtidstankarna. Då tänker man att den känslan kanske så småningom kommer bli permanent ... och då kan jag känna att gråten är nära. Jag VILL ju inte hamna i rullstol och jag VILL inte bli en belastning. Jag vill klara mig själv så gott det går. Jag vill kunna resa och njuta av livet.
Visst funkar det att resa även om man är rullstolsburen, men allt blir ju så mycket krångligare då och jag vill inte bli ett bekymmer ... och bli mer beroende av andra människor. Jag vill inte att andra ska bli tvingade att hjälpa mig med allt. Det skulle kännas oerhört tungt för mig. Jag vill verkligen inte förlora mina ben helt och hållet. Det skulle kännas fruktansvärt ödesdigert och DÅ skulle jag nog börja ta min diagnos mycket hårdare. Än har det ju funkat rätt bra, men om funktionaliteten i benen skulle lägga av helt och hållet ... och om det blev permanent ... då skulle jag ta det väldigt hårt.
Jag ska nog vara glad över att mitt ben än så länge lyckas repa sig. Det kan ju ta ett tag, förstås, men den värsta tyngdkänslan brukar ändå försvinna efter några dagar. Helt bra är det ju aldrig, men för det mest är det ändå så pass lindrigt att jag inte längre tänker på det under de bra dagarna. Jag har lärt mig att leva med den där extravikten i benet ... och bryr mig inte så mycket längre. Fast sen när jag blir överansträngd, då blir jag ju fort påmind om att det faktiskt inte ÄR helt bra ... och då kommer de där negativa tankarna och framtidsvisionerna.

Nu låter väl detta som om jag är jätte negativ och gnällig, fast så tycker jag egentligen inte att jag ÄR. Jag försöker nog mer att ta dagen som den kommer och tänker för det mesta inte så mycket på min sjukdom, hur den påverkar mig och hur en eventuell framtid kommer se ut. Det är bara det att under sådana där extremt tunga dagar så blir man mer deppig än man annars är. Då känns allt bara sk*t.
Fast annars försöker jag nog leva på som vanligt ... så gott det går ... och kanske är det också därför som jag valde att promenera så mycket i Stockholm trots att jag visste att jag skulle få lida av det efteråt. Jag vill inte att sjukdomen ska hindra mig från att göra saker. Jag vill leva ... kanske till och med mer än tidigare ... och därför gör jag kanske ibland mer än vad jag egentligen borde. Jag vill inte att min MS ska hindra mig från att göra saker. Jag är så mycket mer än min sjukdom och jag vägrar att rätta mig efter den.
Visst ... ibland kanske man blir så illa tvungen att lyssna på kroppen. Fast jag lyssnar hellre i efterhand än i förväg. Jag vill ju hellre ångra saker jag gjort än saker jag INTE gjort. Så därför gör jag saker som jag kanske senare får ångra.
Tidigare så tänkte jag nog snarare tvärtom, men min MS har nog faktiskt gjort att jag börjat fundera mer över livet och hur jag lever ... och jag har då börjat omvärdera en del saker. Jag vill leva mer nu! Livet är liksom inte för evigt och på ett sätt, så kan jag nog tacka min MS-diagnos för att jag fått en större livslust ... att jag blivit mer levnadsglad och livskraftig.

Kvalitets tid!

I fredags fyllde jag ju år och det blev en riktigt underbar födelsedag ... trots att jag jobbade hela dagen.
När jag kom tillbaka från min första postrunda, så var det någon som hade pimpat min arbetsplats när jag var borta. Det var serpentiner överallt ... över datorskärmen, över tangentbordet och över stolen ... och mitt i allt så stod det en lite godisskål som var inslagen i cellofan. Tyvärr fanns inget meddelande om vem avsändaren var, så jag har ingen jag kan tacka. Jag har väl mina aningar, men eftersom jag inte är 100 % säker, så kan man ju inte fråga heller. Det skulle ju liksom bli lite pinsamt om jag hade fel. Fast glad, blev jag ju. Det var i alla fall inte från mina närmaste kollegor, för av dem fick jag en annan present ... en bukett med färggranna tulpaner och så en flaska vin.
Lite kul är det ju att bli uppvaktad ... även om jag inte fyllde jämnt.
På Facebook fick jag ju också en massa gratulationer ... över 50 stycken! Wow, liksom! Har nog aldrig någonsin fått så många gratulationer tidigare, så det var väldigt roligt. Även om det kanske inte betyder så mycket, så blev jag ändå väldigt glad.

När jag kom hem från jobbet i fredags, så fick jag prestenter från barnen och maken. Mannen hade kvällen före sagt att jag inte skulle få något på morgonen, utan att jag skulle få det senare på dagen istället ... så jag var förberedd på det. Så innan jag satte igång med matlagningen så mottog jag deras gåvor och jösses, vad glad jag blev! Viktor hade köpt en present till mig för egna pengar ... ett block med magnet på baksidan, så man kan ha det på kylskåpet. Vi har haft det tidigare, men sen det senaste blocket tog slut så har jag inte hittat något tillräckligt bra block någonstans. Men detta verkade vara ett sådant som jag ville ha, så det var en bra present.
Sen fick jag makens present ... ett papper. Fast det var ju inte vilket papper som helst, utan det var ett slags löfte. Han lovade mig en resa till Stockholm tisdag-onsdag med en hotellövernattning, bio eller teaterbesök och alla måltider under resan. Jag har ju tagit ledig tisdag och onsdag trots att inte barnen är hemma (de är på sportlov hos deras farmor och farfar i Helsingfors) och det var nog absolut den bästa present jag hade kunnat få! Jag älskar ju sådana nöjen och vill njuta så mycket som möjligt av livet ... och en sådan minisemester kändes precis som något jag behöver just nu ... och jag blev verkligen superglad över den presenten.
I det läget hade han inte bokat annat än båtresan till Stockholm på tisdag morgon, men det andra bokade vi nu i helgen. Så ... i morgon bitti sticker vi iväg. Sen ska vi gå på teater på kvällen ... Stadsteatern och se "Lycka" och före det ska vi ju antagligen äta något gott. Sen sover vi på hotell och på onsdag förmiddag blir det väl antagligen till att knalla runt i Stockholm lite och kanske shoppa något. Sen tar vi stora kvällsbåten från Stockholm, där vi bara ska slappa och äta en god middag i Food garden ... och så kommer vi hem strax före midnatt. Det blir nog en riktigt lyxig nöjesresa med god mat och dryck och så då teaterbesök. Bara jag och maken ... med lite kvalitetsvuxentid utan barn. Blir nog verkligen toppen kul!

Som jag nämnde tidigare, så är barnen i Helsingfors den här veckan. Svärföräldrarna kom hem till oss och "rövade" bort dem igår.Faktiskt så kändes det rätt jobbigt att säga adjö ... särskilt till Amanda. Hon hade tårar i ögonen när hon gick och det kändes INTE roligt. Men, men ... de kommer säkert få det jätte kul ... och så kan vi ju höras på telefon och Skype.
Det kändes enklare att lämna bort barnen tidigare ... innan Amanda började få ett vidare tidsperspektiv och började förstå innebörden mer och började känna en större och djupare saknad. Då var det enklare att lämna bort henne. Dessutom brukade vi oftare lämna bort dem förut, vilket ju gjorde att man var mer van. Nu var det ju flera år sedan jag och maken var utan barnen så här länge och därför känns det extra jobbigt. Tidigare brukade vi nog hitta på något ensamma varje år, men nu har det inte blivit av de senaste åren. Därför känns det tungt och konstigt att inte ha barnen hemma på så många dagar (först på fredag kommer de hem).
Jag tror ju dock att det är bra för både oss och barnen att vara ifrån varann så här ibland. Vi borde nog göra det oftare egentligen. Tror att alla mår bättre av det i längden ... och barnen TRIVS ju med deras farmor och farfar, så det går nog bra ändå. Fast visst saknar vi varann ...
Det är ju bra ändå att vi nu har den här Stockholmsresan i morgon, för då kan jag nog koppla bort saknaden en del och tänka på annat. Det blir nog bra, det ... och så är det ju snart fredag sen och jag får återigen kramas och pussar med mina barn ... och kommer förhoppningsvis vara glad och mer utvilad. 

Happy birthday to me!

Idag fyller jag år … 25 … eller något sådant. Mitt körkort säger väl att jag är 36 år, men jag tror att det har tillkommit några extra år på vägen.

I alla fall …

 Inte för att det är särskilt mycket att fira längre. Jag vill ju inte BLI fler år. Men ändå tycker jag det är lite roligt att fylla. Fast inte är det ju samma känsla som när jag var barn. Då kunde man ju knappt somna kvällen före födelsedagen och sen vaknade man jätte tidigt och låg kvar i sängen och väntade på att familjen skulle komma och sjunga. Visst brukar väl familjen komma och sjunga nu också, men det är ändå inte samma pirr som det var när man var liten.
Jag kan ju dock säga att jag aldrig någonsin har fått så många grattishälsningar som jag fått sedan jag skaffade Facebook. :-D Inte för att jag har så extremt många Facebookvänner, men av de jag har, så var det en del som uppmärksammade min födelsedag förra året. Får se hur många som kommer gratulera mig där i år ...
Blir ju glad för det lilla ... särskilt när man inte har så mycket vänner och inte  heller så mycket släkt här nära. Min pappa ska väl dock komma hit i morgon kväll och sen kommer svärföräldrarna på söndag.

Ikväll ska jag i alla fall fira födelsedagen med en egengjord, förhoppningsvis god tre-rätters middag. Gjorde efterrätten igår kväll ... ett recept jag hittat på "Halv åtta hos mig" och förrätten har jag också fått inspiration till därifrån. Varmrätten är dock mitt eget påhitt. Får se hur det blir ...

Alla hjärtans dag

Jag är ledsen, men jag har verkligen inte orkat med att blogga så mycket den senaste tiden. Inte så mycket som jag hade velat, åtminstone. Jag har känt mig rätt orkeslös på kvällarna och så har jag prioriterat annat. Jag kan inte lova att det kommer bli bättre heller, men på ett sätt så kanske det är bättre att det inte blir för ofta. Då kanske det skulle bli sådana där menlösa inlägg så som “idag har jag handlat” eller “idag har jag varit på jobbet” och sen inga större utlägg eftersom jag då är alltför trött för sådant.
Nej, då vill jag hellre skriva “viktigare” och mer “meningsfulla” inlägg. Det är ju egentligen för sådana saker som jag har den här bloggen … för att kunna ge uttryck för mina känslor och tankar … och därför vill jag helst ha något mer riktigt att skriva om när jag väl skriver.

Så … vad ska jag skriva om idag? Alla hjärtans dag, kanske? Det är väl ett populärt samtalsämne en dag som denna?
Själv, så blev jag otroligt överraskad i morse, när min man gav mig en present som bestod av en liten ask handgjorda chokladpraliner … hjärtformade, dagen till ära. Ja, barnen fick också varsin ask … fast min ask var finast. Jag brukar sällan få något av maken, så jag blev verkligen otroligt förvånad … och jätte glad.
Jag hade också fixat nåt till familjen. De fick varsitt kort (alla såg olika ut) och så hade jag i kuverten lagt ett rätt stort chokladhjärta med rött, vackert omslag. Tror de blev lite glada i alla fall.
Sen mumsade vi på våra choklader efter att jag kommit hem från sången nu i kväll.

Middagen blev lite stressig för oss i kväll. Vi åkte till Dino’s och där var fullt av folk eftersom fler än vi hade kommit på tanken att äta ute denna dag … och det innebar ju att det tog lite tid att få maten. Fast när den väl kom, så var den ju fantastiskt god. Jag tog deras lammburgare med tillhörande vitlöks-svartpeppar pommes och vitlöksdip. Jag kan ju säga att den pommes friten (eller hur det nu stavas) är den godaste jag någonsin ätit. Verkligen SÅ sjukt god! Ja, lammburgaren är inte så tokig, den heller. Helt klart värt pengarna.
Tyvärr hann vi ju inte riktigt njuta av middagen ordentligt, eftersom jag skulle iväg på sången. Jag hann egentligen inte riktigt i tid heller, utan kom någon minut för sent. Fast jag var inte ensam om att komma sent, så då gjorde det inte så himla mycket.
Det gick väldigt bra idag. Vi sjöng alla igenom våra låtar inför varandra och jag fick med mig en del saker att tänka på till nästa gång. Måste träna mycket på texterna, känner jag. Även om jag kan den ena texten utantill, så bör jag ändå kunna den så pass bra att jag inte behöver känna mig orolig för att sjunga fel. Dessutom måste jag sjunga orden tydligare.
Det var i alla fall väldigt givande … och så fick jag en kommentar som gjorde mig otroligt glad. Det var en som sa att han fick ståpäls under vissa partier som jag sjöng. Blev riktigt rörd, faktiskt. Då känner jag ju att jag är lite på rätt väg och att det bara är att fortsätta så. Det blir nog bra, det här.

Hur som helst så har det varit en väldigt bra Alla -ans dag och nu börjar det bli läggdags för mig.
Hoppas ni andra har haft en minst lika bra dag som mig. Kram!

Så fint nu!

Den här helgen har varit helt fantastiskt! Inte för att vi har gjort särskilt mycket, egentligen, men ändå har jag fått en del viktiga saker uträttade OCH jag har fått mycket tid till att vila. Jag känner mig verkligen oerhört utvilad nu. Har sovit läääänge på nätterna och sen tagit det lite lagom lugnt på dagarna. Det har gjort mig väldigt gott, kan jag säga.
På vardagarna kan jag aldrig någonsin känna mig så här utvilad. Jag sover väl 6-8 timmar på nätterna. Sen jobbar jag hela dagen och när kvällen kommer känner jag mig totalt slut. Jag blir sittandes i soffan och orkar inte göra ett dyft ... orkar knappt tänka ens ... hela kroppen är slut och likaså mitt huvud och min tankeförmåga. Men nu känner jag mig riktigt pigg och utvilad. Är en otroligt stor skillnad.
Kanske jag borde försöka få mer sömn på vardagarna? Kanske skulle jag känna mig piggare då och orka mer? Men det ÄR ju så himla svårt att komma i säng i tid.

Nå ... den här helgen har i alla fall varit väldigt bra. Igår så städade jag och barnen ... lite mer ordentligt. Vill ha fint hemma inför Alla hjärtans dag och sen min födelsedag, som båda infaller nästa vecka.
För att sporra Amanda till att städa lite extra fint, så tog jag kort på barnens rum innan de började städa ... så skulle hon sen efteråt kunna få se på skillnaden. Det hjälpte faktiskt, för hon städade så otroligt bra och gnällde ingenting alls. SÅ himla duktiga var de ... och visst blev det skillnad på deras rum sen.

Före/Efter-bild på barnens rum

Själv så städade jag ju resten av lägenheten, vilket tog längre tid än vad det tog för barnen att städa i sitt rum. Men jag fick en paus mitt i städandet ... då vi gick iväg för att äta lunch och handla lite. Då fick man lite frisk luft också och kunde sen ta nya tag med det som återstod av städningen. Blev riktigt nöjd, faktiskt.
Det var ju så himla skönt sen att koppla av på lördagskvällen. Vi tände ljus, åt god mat och så småningom blev det även Melodifestivalen för oss. En kanonmysig dag och kväll

Idag har också varit en hemskt lugn dag ... har sytt lite hål, lagat lite mat, tvättat och Amanda har umgåtts med grannflickan. Snart ska jag gå och duscha, så att jag blir ren innan det blir dags att jobba igen. ;-) Sen är det medicindags igen idag. Jippi! Not! Så då lär jag väl känna mig hemskt dålig i morgon. Ska försöka ta med mig värktabletter till jobbet i morgon ... för att dra ner på biverkningarna. De har varit rätt hemska de senaste veckorna. Tror inte det är någon tillfällighet längre, eftersom jag fått biverkningar så många veckor i rad nu. Dock så funderar jag ju en del på varför de kommer tillbaka efter att jag varit i princip biverkningsfri under 3 år.
Nå ... jag hoppas ju ändå att det blir bättre den här veckan. Men alltför hoppfull är jag ju inte.

Måste jag vara Socialdemokrat?

Om man har en kronisk sjukdom, så som MS … är det då synonymt med att vara Socialdemokrat och vänstersympatisör? Kan man absolut inte vara borgerlig då?
Om man ska tro mina vänner på Facebook, så verkar det åtminstone vara den gemena uppfattningen. MS-sjuk=Hata alla borgare!

Jag är ju med i en Facebookgrupp för MS-sjuka (och anhöriga till dessa) … är en rätt aktiv medlem i den gruppen … och just nu så översköljs den av ilskna inlägg om den moderata politiken i allmänhet och Fredrik Reinfeldt i synnerhet. “Allt är bara skit och nu blir gamla och sjuka utkastade på gatan och skickade till arbetsförmedlingen för att tjäna ihop till sin egen och andras välfärd”.
Dessa inlägg får ju direkt en massa medhåll och följs av ilskna anekdoter från livet och flera visioner om den fruktansvärda framtiden som skapas med Reinfeldts politik.

Jag brukar egentligen inte irritera mig nåt nämnvärt över vad folk postar på Facebook. Jag brukar vara av den åsikten att jag kan strunta i att läsa istället för att bli upprörd över trivialiteter. Men … nu känner jag att det börjar bli för mycket. Alla där verkar ju liksom vara på samma linje och inte vill jag säga något heller eftersom jag inte vill bli ovän med folk där. De är ju mina vänner … även om vi verkar ha väldigt olika politiska åsikter.
Om folk postar anti-borgare-inlägg i det vanliga nyhetsflödet bryr jag mig egentligen inte så mycket om. Det är väl deras åsikter och folk får väl tycka vad de vill … även om en hel del är väldigt elakt mot statsministern. Skulle det varit i ett land med mindre åsiktsfrihet, så skulle det varit rent ut sagt olagligt. Förtal och hån av landets makthavare! Men … jag tycker ju så klart att man ska få tycka vad man vill och man ska få skriva vad man känner för … så visst kan de få skriva sådana elaka saker i nyhetsflödet om de känner för det.

En bild som en FB-vän (hm ... flera t o m) postade i nyhetsflödet

Men … när de postar liknande saker i MS-gruppen … då känns det faktiskt rätt olustigt. De verkar ju ta för givet att alla där inne håller med. “Alla i den gruppen vill vara sjukskrivna och alla i gruppen vill sluta jobba i förtid och gå i tidig pension … och alla i gruppen hatar Fredrik Reinfeldts politik”. Det verkar ju som om det är vad de tror åtminstone. Är det verkligen så det ska vara om man har en sådan här sjukdom? Går det inte att kombinera en borgerlig politik med Multipel Skleros?

Jag anser ju att det går alldeles utmärkt att kombinera. Jag är ju för en ansvarsfull politik fylld av valfrihet.
Trots att jag har MS, så är inte min målsättning att bli långtidssjukskriven. Har inte heller som mål att sluta jobba före normal pensionsålder. Jag vill kunna arbeta så länge det bara går … och om man bara har ett passande arbete, så ska det väl inte vara några problem.
Under mitt senaste skov, så började min läkare prata om framtiden … om att det så småningom kunde bli aktuellt med deltidspension … och de tankarna skrämde mig nåt fruktansvärt. Jag vill INTE bli pensionär i förväg. Det är inte DEN vägen jag vill gå. Då vill jag hellre i så fall se till att hitta ett arbete där man kan jobba långt upp i åren … och där man inte är i så stort behov av en väl fungerande kropp.
Visst … Reinfeldts utspel … att man så småningom blir tvungen att jobba till 75 års ålder … det kanske är lite väl att ta i. Men generellt, så tycker jag att idén är god. Folk blir allt äldre och man blir allt piggare långt upp i åren … och då kanske det inte vore så konstigt heller att höja pensionsåldern? Men … jag är ju i sådana fall mer för flexiblare lösningar. Att jobba till 75, kanske inte passar alla? Men jag tycker absolut att man ska få göra det om man orkar. Sen kanske man inte behöver jobba heltid? Man kanske kan få jobba kortare eller färre dagar för att orka vara i arbetslivet så länge som möjligt.
Det där med flexibilitet, tycker jag borde kunna nyttjas vid andra situationer också … en mer anpassad arbetstid i situationer där behovet finns. Man kanske inte klarar av att jobba 100 %, men kanske skulle 50 eller 75 % funka? Det måste ju ändå vara bättre att ha folk i arbete efter sin egen förmåga än att de blir långtidssjukskrivna eller får gå i pension eftersom de inte klarar av att jobba heltid.
Sen är det ju då en förutsättning att man har ett arbete som man faktiskt klarar av … och då är det väl ett utmärkt förslag att man ska få möjlighet att omskola sig senare i livet. Då skulle man ju dels kunna få behörighet till ett arbete där man kan jobba utan alltför stark fysik och dessutom skulle man kunna få en nytändning så där mitt i livet. Egentligen tycker jag att omskolning kunde sättas in i andra situationer också … om man blir handikappad till exempel. Om man på ett enkelt sätt kan få omskola sig, så tror jag allt fler skulle kunna verka på arbetsmarknaden … istället för att bli förtidspensionär. Det finns ju så mycket man kan göra trots handikapp eller diverse krämpor.
För egen del, så känner jag absolut att det skulle kunna vara aktuellt … att omskolas för att kunna få ett mer långsiktigt arbete. Jag vill kunna jobba och göra rätt för mig.
Även om det kanske inte är så kul att gå till jobbet alla dagar, så höjer det ändå livskvaliteten. Man får en inkomst så att man kan få en rikare fritid. Så får man ju komma ut och träffa människor, istället för att bli sittandes hemma i sina egna grubblerier.

Jag vet att det finns en del som säger att det är ungdomarna man borde satsa på istället … att dessa arbetsföra pensionärer kommer hindra ungdomarna från att komma ut i arbetslivet. Men det ena behöver väl inte utesluta det andra? Det finns nog saker man kan göra för ungdomarna också.
Vad gäller ungdomar, så tycker jag att man skulle kunna sänka kraven på vissa arbetsplatser. Idag behöver man ju högskoleutbildning för nästan allt och det tycker jag är fel. Det kanske inte passar alla att plugga en hel evighet? Då borde man istället kunna få en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Att gå som lärling till exempel … att lära sig ett yrke på plats … så, som det var förr i tiden. Då skulle även de skoltrötta få en chans att komma ut i arbetslivet. Detta handlar ju också om flexibilitet och individuella val. Alla människor är olika och vad som passar dig kanske inte passar mig. Därför tycker jag att livet i allmänhet borde vara mer flexibelt och valfritt.

Allt passar inte alla, men för alla passar något.

Ny president!

Så har Finland fått en ny president ... och jag har för första gången i livet varit med om att rösta i ett presidentval. Det är ju lite coolt, faktiskt. Jag är ju numer finsk medborgare, så då får man ju sådana privilegier. Jag är ju dessutom svensk medborgare fortfarande, så jag får även rösta i det svenska riksdagsvalet.
Valdeltagande på Åland, var i denna andra omgång av presidentvalet, endast 55,8 % ... vilket är rekordlågt. Det tycker jag är helt otroligt. Jag fattar inte hur man kan vara så ignorant och strunta i sådana här viktiga saker. Sen kommer de väl gnälla efteråt att det var fel person som vann. Ålänningar älskar att gnälla ... och skicka anonyma mess till tidningarnas messa-spalter.
För mig är det en självklarhet att rösta. Det är en självklar rättighet och jag skulle aldrig över huvud taget komma på den tanken att utebli från att ge min röst i ett val där jag är berättigad att rösta i. Jag blev ju finsk medborgare så snart det bara gick ... enbart på grund av att jag ville kunna rösta i alla val.
Faktum är att jag har röstat i alla val som jag kunnat sedan jag blev myndig. Jag röstade till och med i kyrkovalet ett år ... medan vi fortfarande bodde i Sverige.
Jag tycker ju som så att om man inte röstar, så förbrukar man sin rättighet till att gnälla på resultatet sen efteråt. Men har man däremot röstat och valresultatet inte gått sin egen väg, då kan man få gnälla om man vill. ;-) Så anser i alla fall jag.

Nå ... nu var det alltså presidentval i Finland och eftersom Tarja Halonen suttit den maximala längden en president kan sitta, så var det då klart att det skulle bli presidentbyte i år. Då ingen kandidat fick mer än 50% av rösterna i den första valomgången, så blev det därför ett val till mellan de två med flest röster ... och segrande ur denna omgång, gick då den förhandstippade Sauli Niinistö, från Samlingspartiet. Hann vann överallt utom på Åland, där Pekka Haavisto fick de flesta rösterna. Haavisto representerar de Gröna och är öppet homosexuell och lever tillsammans med en man.
Men nu vann alltså Herr Niinistö, vilket innebär att Samlingspartiet nu innehar både presidentposten och statsministerposten i Finland. Inte helt konstigt, egentligen, eftersom det blåser friska blåa vindar genom hela Europa just nu ... och har så gjort en längre tid.
Jag tror nog att han kommer bli en väldigt bra president och han säger att han ska vara hela Finlands president ... således även Ålands (även om Ålänningarna verkar vilja hålla sig utanför sådant här helt).

Så vid nästa självständighetsbal är det Sauli Niinistö och hans fru som kommer att få stå timtals och skaka hand med alla gäster. Ingen avundsvärd uppgift, så det blir väl skönt för Tarja Halonen att slippa i fortsättningen.

Ett oväntat scenario

Det blev nog inte riktigt som de hade tänkt sig. Tror inte arbetsgivaren hade räknat med detta scenario ... inte på långa vägar.
Jag berättade ju för några dagar sedan om dilemmat jag hade ... när jag skrev: HJÄLP!
Jag funderade och funderade och funderade ... och efter att ha svängt några gånger i mitt tankesätt, så blev jag plötsligt allt mer säker på vad jag skulle göra. Eller vad jag INTE skulle göra. Jag skulle INTE ta något paket ... åtminstone inte den första dagen. Det skulle kännas alltför överilat. Jag vågade inte riskera att avsäga mig alla som helst rättigheter utan att egentligen veta vad allt innebar och vilka konsekvenser det skulle ha för mig. Det kändes ju en del som om arbetsgivaren ville att vi skulle skriva på så snabbt som möjligt ... så att man inte skulle hinna kolla upp saker ordentligt först. Därför hade de ju en från-tid och sa att det var först till kvarn som gällde och att man måste vara bland de 30 första. Då kunde man ju snabbt lura de osäkra och naiva åtminstone.
MEN ... jag tror faktiskt att utfallet inte blev som de hade tänkt. Dels, så var det nog en större rusning till de där paketen än vad de hade räknat med (enligt rykten, så ska dessa "paket" ha tagit slut redan före lunch den första dagen) och dessutom tror jag det var "fel" personer som valde att ta paketen.
I vår grupp, så är jag nästan säker på att de hade räknat med att min chef skulle söka chefsjobbet i den nya avdelningen och de trodde nog att en av mina kollegor (vill inte nämna hans namn) skulle söka ett av de två övriga jobben i den gruppen. Så hade de väl räknat med att en av fastighetskillarna skulle söka den andra medarbetar-tjänsten.
De hade nog dessutom räknat med att JAG skulle ta paketet ... räknat och säkert hoppats på det. "Jag har ju MS och kan bli en möjlig belastning så småningom". OBS ... detta är alltså inget påstående, utan mer en tanke, som kanske arbetsgivaren kan ha ... för det finns ingen garanti för att man automatiskt behöver bli någon belastning om man har MS.
De hade nog även lite räknat med att min äldsta kollega ... som inte har så långt kvar till pension ... skulle ta paketet. Då får han ju pengar och kan ta det lite lugnt nu före hans egentliga pensionering.
Men där blev det nog lite missräknat, skulle jag tro. Han och jag var ju de enda som inte gick upp till personalchefen i måndags för att lämna in en ansökan om paket. ALLA andra på vår avdelning och på fastighetsavdelningen ansökte om paket. Oups!
Så nu kommer de ju den 1:a mars stå med en nyskapad avdelning utan varken chef eller medarbetare, för ingen av oss känner ju att vi skulle klara av den enorma arbetsbelastningen som blir. Allting kan inte avvecklas över en natt och vi känner ju att antalet tjänster är så pass minimerat att det är ohållbart.
För egen del, så har jag ju dock valt att inte ta paketet och kommer därmed troligast att bli uppsagd. Visst finns det jobb att söka ... och det kommer jag nog antagligen göra också. Men jag kommer INTE att söka jobb i den nya avdelningen "Intern Service". Jag har läst rollbeskrivningen och känner att det inte är mig de söker. De vill ha en vaktmästare och en fastighetsskötare ... och för att klara jobbet bör man dessutom vara stark. Gärna ska man kunna vara på två ställen samtidigt också. ;-) Tror inte jag skulle orka med det ... varken fysiskt eller psykiskt. Så om jag blir kvar på banken, så blir det i så fall på någon annan avdelning. Det är nog dock inte så troligt att jag kan få något annat jobb eftersom jag inte har någon gedigen utbildning, direkt. Men jag kan ju åtminstone söka ... och så får de väl annars avskeda mig om de anser att jag inte platsar.

Varför valde jag då den här vägen? Varför valde jag att inte ta något paket och istället riskera att få sparken?
Jo ... de trodde ju antagligen att jag skulle välja paketet ... mycket pga min MS. Då skulle jag ju kunna få vila ut ett tag ... och ändå få lön under tiden. MEN ... jag valde att inte ta paketet mycket på GRUND av min MS. Det känns alldeles för otryggt för mig att skriva under något som gör att jag avsäger mig alla som helst rättigheter. Det är ju möjligt att jag kan ha rätt till saker som jag inte vet om, men som jag går miste om ifall jag säger upp mig själv. Den ovissheten gör att det alternativet känns alldeles för otryggt för mig. Jag är ju med i facket och i A-kassan, så om arbetsgivaren säger upp mig får jag ändå A-kassa efter en vecka plus att jag då fortfarande har alla rättigheter kvar (återanställningsskydd och kanske andra eventuella rättigheter). Då har jag inte gjort något eget val att lämna företaget och ingen kan då säga: "Men hon valde ju att säga upp sig, så då har hon ingen rätt längre. Det var ett frivilligt val."
Ju mer jag har tänkt på detta, desto säkrare har jag känt mig. Ju mer jag har funderat, desto mer känner jag att mitt val varit helt klart bäst. Det klart tryggaste alternativet för mig.
För mig står det så mycket mer på spel, känner jag. Mitt beslut kan ha en oerhört stor betydelse och därför har det varit väldigt viktigt för mig att fundera ordentligt. Arbetsgivaren ville ha snabba, ogenomtänkta beslut. Men något sådant kan inte jag fatta. Detta är alltför viktigt för att springa på utan att ta reda på konsekvenserna. Om man inte är med i facket, så kanske det kan göra detsamma? Men jag är ju med i facket och därför kan jag göra som jag vill. Jag VAR villrådig, men nu är jag tämligen säker.
Vill de ha bort mig så får de avskeda mig, för jag kommer inte att säga upp mig själv och sen kalla det för en frivillig överenskommelse.