Lika som bär

Igår, när vi var på väg mot Lilla holmen, så tog Viktor ett kort på mig och Amanda ... och jag måste bara lägga in den bilden här. Jag blev nämligen oerhört häpen när jag såg bilden, för jag slogs direkt av hur pass lika vi faktiskt är. Man SER verkligen att hon är min dotter. Tycker att det syns extra tydligt på just den bilden. Visst har jag ju hört tidigare att folk tycker att vi är lika, men först nu så tyckte jag att det verkligen gick fram ... även för mig.

Jag lade in bilden på Facebook och fick därefter flera kommentarer om att vi är lika ... innan jag själv ens sa något om saken. Men ... hon har ju sagt tidigare att hon vill se ut som mig när hon blir vuxen och om hon fortsätter på samma sätt, så är ju risken hyfsat stor. Min lilla gulle-flicka! :-)
Lite märkligt, tycker jag ändå att det är ... att hon blivit så lik mig. Jag tycker ju själv att jag inte är särskilt lik varken mamma eller pappa. Alla har alltid sagt att jag är så hemskt lik pappa ... och visst ... jag är nog mer lik honom än mamma. Det kan jag hålla med om. Fast lik? Näe ... inte tycker jag att jag är särskilt lik pappa. Inte alls i närheten av den likhet som Amanda har till mig.
Tyvärr har jag inga riktigt bra bilder på mina föräldrar ... inte så att man riktigt kan se skillnaderna/likheterna ... och eftersom mamma inte lever längre, så kan jag ju inte få några fler bilder på henne. :-( Men jag kan ändå lägga in bilder på dem ... två gamla bilder, som är tagna inom ungefär samma tidsintervall ...

Mamma

Pappa

 Båda bilderna är tagna i slutet av 90-talet, så de var väl då i typ 50-års åldern ... eller lite drygt. Mamma, var jag nog knappt lik över huvud taget ... inte samma näsa, inte samma mun, inte samma ögon ... nej, inte lika alls. Tur att det var hon som födde mig, för annars hade jag nog tvivlat på släktskapet. ;-) Fast däremot så har jag nog ärvt en del andra egenskaper av mamma ... personliga egenskaper, som jag inte vill gå in på här och nu. Men utseendet har jag INTE fått av mamma.
Mamma var ju inte särskilt lik sin egen mamma heller, så antagligen måste hon ha ärvt det mesta av sitt utseende från sin pappa. Hon träffade dock aldrig sin biologiska pappa någon gång, så vi vet nog inte riktigt hur han såg/ser ut. Det var nämligen inte mormors man (morfar) som var mammas biologiska far. Mamma kom till under en period då mormor och "morfar" var separerade. Hon träffade då sitt livs kärlek och blev gravid. Han var 14 år yngre än mormor och jag vet att hon älskade honom mer än hon älskat någon annan. Men ... det ansågs ju inte riktigt passande på den tiden ... så tillslut gav hon med sig för vännernas gnäll och lämnade sin stora kärlek. Hon gick tillbaka till morfar och han tog sig an bebisen som sin egen, trots att det egentligen var en annan mans barn. Mamma älskade nog sin pappa som sin egen far ... och han älskade nog mamma som om hon vore hans eget kött och blod. Men i själva verket, så var hon inte hans biologiska barn.
Själv, så har jag aldrig träffat någon av mina morfädrar. Mormors man (som vi kallar för morfar), dog två år före jag föddes ... och den andra mannen har ju aldrig funnits med i bilden. Han har dock aldrig varit hemlig i vår familj ... inte så länge jag har levat, åtminstone. Han lever fortfarande ... 86 år gammal ... och han är gift sedan många år tillbaka. Faktiskt så tror jag att han gifte sig rätt snart efter att mormor lämnade honom. Frun lever också. Internet är bra om man vill kolla upp saker. ;-) De har flera barn, som i sin tur har barn ... så jag har ju egentligen både mostrar, morbröder och kusiner på mammas sida. Mamma var ju annars ensambarn eftersom mormor och morfar aldrig fick några gemensamma barn.
Visst har det lockat mig en del ... att ta kontakt. Men ... jag tror inte det skulle uppskattas av hans fru. Jag har ju hört historier om att frun hans var väldigt nojig de första åren ... och att hon sökte upp mormor nån gång ... ilsken som ett bi, eftersom hon trodde att de träffades. Nu, när jag själv är gift, så har jag verkligen full förståelse för fruns agerande. Jag förstår verkligen varför hon var så orolig. Det skulle nog jag också ha varit om jag hade varit i hennes situation. Fast nu har de varit gifta i många år, så antagligen träffade han väl rätt sen då ... efter mormor? Men mormor hittade aldrig helt rätt. Hon älskade aldrig sin make ... inte alls på det sätt som hon älskat sin 18-årige älskare och pappan till sitt barn. Han var verkligen hennes stora kärlek.

Hm ... nu blev ju det här helt off topic. Haha! Det skulle ju egentligen handla om likhet ... och att min dotter är otroligt lik mig, medan jag inte är särskilt lik mina föräldrar. Nåväl ... nu fick ni höra en annan historia också ... en verklig historia om att allt kanske inte alltid är som det verkar.