11 år av saknad

Årets mörkaste dag ... årets längsta och mörkaste dag ... den 21:a December år 1999 ... den dagen blev en ovanligt mörk dag i mitt liv. Det var den dagen som jag såg min mamma ta sina sista andetag. Det var då jag såg hennes sista dödsryckningar och sista dagen jag såg henne leva. Det var den dagen jag blev moderlös och därefter påbörjade ett helt nytt liv.

Ca tre månader tidigare hade vi fått cancerbeskedet ... och de sa att man inget kunde göra. Jag fattade egentligen inte det. Jag VILLE nog inte förstå. Visst ... de sa att mammas cancer inte gick att bota ... att det gått för långt ... men ändå så tänkte jag ändå att vändningen snart skulle komma. "Någon" skulle komma på att det faktiskt visst skulle gå att bota. Vem denne "någon" var, hade jag ingen aning om. Jag var ju bara en naiv, omogen 23-årig tjej ... och levde väl antagligen på hoppet. Mamma levde ju. Det var så jag tänkte. Och så länge mamma levde, så levde jag också. Den hösten ... när mamma låg hemma hos oss ... döende i cancer ... så började jag leva. Jag började söka mig utåt allt mer ... lära känna folk och vara glad tillsammans med andra. Ju sjukare mamma blev ... desto mer levde jag upp. Jag kände mig lycklig ... trots att mamma var så sjuk. 

Jag ville ju egentligen inte tänka på att hon skulle dö. Hon SKULLE ju inte dö. Ens mamma kan ju inte bara dö, så där. Hon var ju levande och snart skulle hon bli frisk igen. Jag ville inte förstå ... och på ett sätt, så var nog det bra. Mamma såg mig lycklig. Hon såg mig leva och hon såg mig bli mer social. Jag tror det gjorde henne lugn ... och hon kände att jag skulle klara mig bra sen ... även utan henne. 

Så kom den där morgonen ... den 21:a December. Mamma hade så ont, så pappa ringde till hemsjukvården och bad de komma för att ge henne morfin. Jag gick ner till mitt rum med hundarna, men en stund efter att sjukvårdarna kommit, så ropade min bror upp mig. Han sa att jag skulle skynda mig för mamma var på väg att dö. :-( Jag rusade ju då upp och hann se henne plågas i de sista kramperna. DÅ ... DÅ ... förstod jag att det var på riktigt. Ingen räddning skulle komma ... inget mirakel. Allt var över. Det fanns inget mer att göra. Mamma hade rest bort ... för alltid. Det kom lite som en chock för mig ... trots att jag ju egentligen borde ha varit förberedd.

Då började jag gråta och kunde inte sluta på hela den dagen. Tårarna bara rann. Jag lade mig i min säng och bara grät. Det var inte så jag hade tänkt mig att allt skulle sluta.

Hela dagen låg jag i min säng och grät. Hela dagen ... hela kvällen ... och en bit in på natten. Sen tänkte jag att jag kanske skulle börja skriva ... en ny låt. Jag tog fram mitt block och min keyboard och började skriva. Tårarna slutade falla. Jag var ju så koncentrerad på skrivandet. Sen ... efter några timmars skrivande, så var jag äntligen klar ... min låt om mamma var färdig ... och plötsligt kände jag ett sådant lugn och kunde lägga ifrån mig allt och lägga mig ner och somna.

Efter den natten, så grät jag inte någonting mer. Inte när vi var på begravningsbyrån, inte när jag var på stan och köpte julklappar, inte när vi firade jul och inte heller på Nyårsafton. Min bror kallade mig känslokall och pga det, så var jag tvungen att sätta på en slags ledsen fasad. Jag VILLE inte gråta mer. Jag hade gråtit tillräckligt, kände jag ... och mina ord hade jag satt ner i en text. Det räckte för mig just då ... den sorgen jag hade. På ett sätt, så kändes det ju lite som om mamma var på semester ... och att hon så småningom skulle komma tillbaka till mig. Det kändes inte direkt ledsamt. Mest konstigt.

Jag grät inte heller på mammas begravning den 13:e Januari ... trots att jag då framförde min nyskrivna låt. Just då, så kunde jag verkligen inte gråta. Man kan nog inte riktigt bestämma hur man ska känna ... och man kan inte styra över hur man reagerar på sorg. Just då ... i början ... så kändes allt mest konstigt. Den riktiga sorgen ... den riktiga längtan ... den kom långt senare. Jag känner idag mer sorg och längtan efter mamma än vad jag gjorde på begravningen. Jag tycker inte alls att sorgen blir bättre med åren ... snarare tvärtom. Jag saknar mamma så oerhört mycket. Jag vill göra saker med henne, prata med henne, krama henne ... och jag vill ha henne som mormor till mina barn. Ibland känns det hemskt tungt i hjärtat och jag tror inte riktigt att folk kan förstå. Om jag skulle visa mig ledsen och berätta att det är för att jag saknar min mamma ... då skulle det uppfattas som konstigt eftersom det faktiskt är 11 år sedan hon dog nu. 11 ... väldigt händelserika år ... men för mig, så blir inte sorgen mindre.

De sista åren mamma levde, så kom vi oerhört nära varann ... och jag kan nog säga att hon faktiskt var min allra bästa vän. Hon var den jag pratade med om allting ... om allt och inget, pratade jag med henne. När hon inte var hemma hos mig och pappa, så ringde jag till henne ... ibland flera gånger om dagen ... bara för att höra hennes röst. Jag älskade henne verkligen ... även om jag aldrig berättade det för henne ... och nu saknar jag henne så oändligt mycket. Först var jag rädd för att jag så småningom skulle glömma bort mamma ... glömma bort hur hon var och allt ... men nu vet jag att jag aldrig kommer glömma henne. Aldrig någonsin. Hon kommer för alltid finnas i mitt hjärta ... och alltid kommer jag minnas den fantastiska person som hon var.

För några år sedan, så filmade jag när jag sjöng låten jag skrev till mamma under natten efter att hon dött ... så nu tänkte jag lägga in den här ...

Ljudet är väl inte det bästa ... inte bilden heller, för den delen. Jag filmade ju i vårat sovrum, bara. Men man hör ju en del i alla fall.

 

En lite underlig händelse till sist ... angående mammas död ...

Tidigt på morgonen, den dagen mamma dog, så gav jag mormor frukost (mormor bodde också hos oss just då). I vanliga fall, så brukade mormor gå och lägga sig efter att hon ätit, så jag tänkte ju föra mormor till sängen ... precis som vanligt. Men den här morgonen ville hon inte lägga sig. Hon blev riktigt arg när jag försökte få henne i säng och så utbrast hon: "INTE FÖRRÄN SIGBRITT ÄR BORTA!" (Sigbritt var alltså min mammas namn).

Så hade hon ju aldrig burit sig åt tidigare, men antagligen kände hon på sig att det nu var dags för mamma att ta farväl. 

Självklart fick hon sitta uppe då ... precis som hon ville. Sen ... när mamma dött ... då gick mormor lugnt och lade sig i sängen ... tyngd av sorg efter att ha förlorat sitt enda barn.

Detta blev ett hemskt trist inlägg, men jag kände verkligen för att skriva ner det här. Saknaden efter mamma är enormt stor ... men jag har en underbar familj som kompenserar den förlusten rätt bra, måste jag säga.