Barnens gudfar (som tyvärr avled för några år sedan) gav oss tre år. Han trodde att vi inte skulle bli borta längre än så. Men här sitter vi nu ... tio år senare ... och vi har fortfarande inte flyttat tillbaka. Det blev några fler än de där tre åren, vilket kanske inte är så konstigt om man flyttar till paradiset på jorden?
Åland ÄR verkligen ett paradis! En helt fantastisk utopi och som en slags låtsasvärld. Här är allt så litet, men samtidigt är allt så stort. Här är det tryggt. Här är det lugnt och när vi först flyttade hit, så kändes det lite som om jag hade "hittat hem". Mariehamn kändes som en stad helt i min smak ... som en småstad, men med en storstads utbud.
Jag har ju liksom aldrig riktigt trivts i stora städer. Södertälje kändes också alldeles för stor, trots att jag ändå hade bott där i hela mitt liv. För att inte tala om Stockholm. Stockholm, var jag livrädd för och tänkte då att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att bo i den staden. Jag kände mig stressad av bara tanken ... en massa trafik, tunnelbana, folk som springer hit och dit och en allmänt stressig miljö. Det kändes som en riktig mardröm.
Men Mariehamn ... Mariehamn var som en riktig dröm. Knappt någon trafik (så lite att till och med en kör-rädd människa som jag vågade ge mig ut i trafiken), inte mycket folk, ett lagom tempo, låg arbetslöshet och trevliga människor. Typ precis raka motsatsen mot stressiga Stockholm ... och även väldigt långt ifrån min egen barndomsstad. I Mariehamn kände jag mig direkt som hemma. Det tog inte lång stund förrän jag visste att jag verkligen skulle trivas på min nya bostadsort.
Nu var det ju dock inte för min skull som vi flyttade. Inte var det heller för makens skull (även om vi aldrig skulle ha flyttat om inte han hade fått jobb i Mariehamn). Nej, den största orsaken till flytten, var ju barnen. Vi ville inte att de skulle behöva växa upp i Södertälje.
Strax före flytten så var det ett väpnat rån på posten precis där vi då bodde. Det kändes inte som någon trygg uppväxtmiljö för våra då små barn och vi oroade oss en hel del över hur det skulle bli sedan när de växte upp ... när de började skolan och när de så småningom skulle bli tonåringar. När vi tänkte på sådana saker så kändes inte Södertälje som något bra alternativ. Vi ville bort därifrån. Vi ville hitta en tryggare framtid för våra barn.
Därför hamnade vi då plötsligt i Mariehamn ... i ett helt annat land. Här hittade vi den trygga värld som vi med ljus och lykta eftersökte, för ur trygghetssynpunkt så måste Åland höra till en av de allra bästa platserna i världen. Det är en helt fantastiskt trygg plats och ett alldeles underbart ställe för barn att växa upp på. Så jag kan inte annat säga än att våra tankar med flytten verkligen infriades. Det blev precis så bra som vi hade trott ... och hoppats på. Åland är fantastiskt! Och nu var det alltså snart tio år sedan vi hittade hit.
Jag trivdes som fisken i vattnet och aldrig någonsin har jag känt att jag vill tillbaka. Aldrig någonsin har jag ångrat flytten och aldrig någonsin har jag velat bort härifrån. Så bra som jag har trivts här på Åland trivdes jag aldrig i Södertälje. Där kände jag mig mest bara ledsen och ensam. Här känner jag mer att jag "hör hemma" (vilket i och för sig nog kan förklaras en del av att jag blivit äldre).
Mycket har hänt sedan vi kom hit. Vi har bytt bostad åtskilliga gånger (vilket nog är lite av vårat kännetecken ;-)), jag har blivit finsk medborgare, fått Åländsk hembygdsrätt, har fått jobb, barnen har börjat dagis, slutat dagis, börjat skolan, vi har fått vänner, barnen har fått en massa vänner, vi har gjort resor, bytt bil och en hel del annat som hör livet till. Livet har haft sin gilla gång och nu har vi snart spenderat tio år av våra liv på denna ö. Tio år ... och NU ... nu känner jag för första gången hemlängtan.
Jag längtar inte till Södertälje. Det gör jag verkligen inte. Men däremot så längtar jag till Sverige. Jag längtar efter att bo i Sverige och att få känna mig som alla andra och vara svensk ... på "riktigt". Jag ÄR ju svensk. I mitt hjärta så är jag mest av allt svensk. Jag tänker som en svensk och känner som en svensk. Jag är helt enkelt svensk.
Nu kan man ju tycka att det inte är en särskilt stor skillnad mellan ålänningar och svenskar och visst kan det säkert vara så. Men ändå är det en sak som skiljer mig från dem. Det finns något som gör att jag aldrig någonsin kommer att känna mig som ålänning helt och hållet ... och det är minnena och uppväxten ... traditionerna och alla diverse livsskeden. Mina minnen och upplevelser är ju svenska och i vissa sammanhang så kan jag på något sätt känna mig så otroligt utanför. I vissa sammanhang så känner jag mig verkligen så oerhört svensk och verkligen som en riktig utböling. Jag kommer från en plats där man knappt visste namnet på närmaste grannen, men här vet man inte bara namnet, utan man vet även grannens farbrors kusins småkusins ingifta frus pappas namn och vad han jobbade med och att han var otrogen med den och den och den. Nu var väl detta bara en lätt överdrift, men generellt så kan man nog säga att ålänningar vet allt om alla. Åtminstone har man ett hum. Men själv känner jag mig mest bara som ett frågetecken och försöker i huvudet memorera allas livsöden och försöker få något som helst samband i alla dessa släktled.
Sen är det ju också det att vi inte har någon släkt här. Vi har inget riktigt nätverk, så som alla andra verkar ha. Vi har ingen att fråga om vi vill ha kattvakt, blomvakt, postintagare eller barnvakt. Vi har ingen farmor, mormor, kusin, moster eller småkusin (vilket kallas "syssling" där jag kommer ifrån). Nej, vi är helt ensamma. För det mesta så är vi helt ensamma och det gör väl också att man känner sig lite mer utanför.
Visst har vi ju fått lite vänner. Det har vi absolut. Men samtidigt känns det som om de har fullt upp med sitt och man vill inte tränga sig på.
Hur som helst, så har jag tidigare aldrig någonsin känt någon hemlängtan. "Mitt hem är ju på den plats jag bor", har lite varit mitt ledord. Men som jag sa tidigare, så är det inte till Södertälje jag längtar. Jag längtar inte hem till någon specifik plats. Det jag saknar nu, är Sverige ... svensk kultur, svenska traditioner och svenska minnen. Ja, så saknar jag förstås friheten. Friheten att bara kunna sätta sig i bilen och köra i en massa timmar för att sedan kunna komma hem igen samma kväll. Sådant blir lite mer knepigt när man bor på en ö. Det kan stundvis kännas så oerhört instängt.
Åland ÄR helt fantastiskt, men Åland är samtidigt så oerhört litet och nu efter att vi var till USA i somras, så är det nästan att man kan känna sig lite klaustrofobisk här. Nu plötsligt kan jag tycka att stora, läskiga Stockholm känns som en pyttestad i förhållande till exempelvis Los Angeles eller till och med San Diego.
Jag gillar ju små ställen, men på något sätt så fick jag nu efter resan en större känsla för perspektiv.
Åland är inte bara litet. Åland är JÄTTELITET!
Troligtvis är väl den här hemlängtan bara tillfällig. Kanske någon slags 10-årskris? Kanske blir det bättre så småningom? Kanske är det bara en liten svacka? Det blir säkert bättre.
Kanske känner jag mig bara lite extra deppig för tillfället eftersom min familj är i Helsingfors och jag är ensam hemma med katterna eftersom jag jobbar på dagarna.
Det blir säkert bra igen.
