Sång idag

Jag var på sången ikväll ... riktigt roligt, som vanligt. Gillar verkligen denna termin mycket bättre än den i våras, då jag fick lov att sjunga opera eftersom det inte fanns något annat lämpligt alternativ för mig då.
Nu går jag ju på sångundervisning i grupp (Masterclass, heter det visst) och vi är bara tre stycken, så då ges det en hel del tid för individuellt träning. Dock hinner man ju alltför lite ändå på en timme, men jag tycker det är roligt att lyssna på de andra också. Jag trivs verkligen jätte bra med de andra två tjejerna och de har båda två väldigt fina röster. Harriet, sjöng jag med förra hösten också. Hon är dansbandssångerska och har en bra röst som passar väldigt bra för den typ av sånger hon väljer. Den andra tjejen ... Elin ... har verkligen en oerhört stark och vacker röst. Den rösten passar väldigt bra till klassiskt och till musikal ... och hennes röst är väl mest lik min. Vi hör lite till samma genre och har nog lite lika sångläge ... alltså typ sopraner. Fast ändå tävlar vi inte med varann. ;-) Vi koncentrerar oss nog mer på olika bitar ... och därför blir det ingen konkurrens på det sättet. Elin vill mer träna på den klassiska biten, medan jag hellre vill köra musikal ... och Harriet är inom en helt egen kategori.
När jag gick tillsammans med Harriet förra hösten, så fanns det i vår grupp en tjej som var väldigt bra på att ta för sig och att framhäva sig själv. Jag är ju inte alls en sådan person. Jag älskar ju att sjunga och VILL verkligen sjunga ... och säger sällan nej om jag blir tillfrågad om att sjunga solo. Men ... jag framhäver ändå inte mig själv och är inte skrytig. Jag kände då lite att den tjejen kände ett hot ifrån mig. Det kändes lite som om hon tävlade med mig trots att jag själv aldrig hade någon sådan målsättning. Vi hörde ju till samma stämma också och när vi sjöng duetter och "roll-sånger" så hörde vi ju till samma roll ... och på så sätt så blev det ju lite konkurrens. Fast jag tänkte ändå aldrig på det sättet.

Men Elin, som jag sjunger med nu, är inte alls en sådan person. Hon är mer som jag. Hon är superduktig, men hon framhäver inte sig själv på något skrytigt sätt. Sen väljer vi ju då inte samma sånger heller.
Förra hösten, så var det mestadels vår sånglärare som valde sångerna. Det gjorde i och för sig inte så mycket, eftersom jag verkligen gillade de låtar hon valde. Det var typ klassiska musikallåtar och det funkade ju verkligen jätte bra för mig. Helt okej.
Men nu får vi välja själva, vilket också är helt okej. Så får vi hjälp om vi vill. Det har varit lite både och. Hittills har jag valt mina sånger själv (förutom de sånger vi fått gemensamt) och det tycker jag har funkat jätte bra. Då får man ju sjunga sådant som man själv vill .... sånt man tycker är kul.
Just nu så sjunger jag Du måste finnas, från "Kristina från Duvemåla" och jag tycker att det gick mycket bättre idag än den förra lektionen, trots att jag känner mig lite rosslig i halsen. Jag har ju tränat en del på texten sen den senaste gången och det hjälpte, måste jag säga. För mig är det oerhört viktigt att veta vad jag sjunger ... så att jag verkligen kan leva mig in i rollen ... och agera därefter. Jag vill ju kunna göra en trovärdig tolkning ... särskilt på musikallåtar ... och då är det viktigt att man förstår vad man sjunger om. Det blir ju verkligen sååå mycket bättre också om man sätter sig in i texten ordentligt.
Jag brukar ju kolla på True talent på TV3 och där sa Ida för ett tag sedan att hon aldrig tänker på texten ... att hon aldrig har tänkt på vad hon egentligen sjunger. Hon bara sjunger och tänker mest på melodin ... och att melodin ska låta bra. Det tycker jag verkar jätte märkligt. Hur kan man ge en låt rättvisa om man inte tänker på vad det är man sjunger? Visst ... nog har väl jag också sjungit låtar utan att tänka på texten ... men om jag vill göra ett bra framträdande, så MÅSTE jag tänka på texten. Det gör en enorm skillnad. Texten är ju jätte viktig!

Nu blir det inte någon ny sånglektion förrän om två veckor, för min sånglärare skulle vara bortrest nästa vecka. Vi skulle istället förlänga höstterminen med en vecka ... som kompensation för den uteblivna lektionen. Det kan nog vara bra med ett uppehåll just nu, faktiskt, eftersom jag känner att jag håller på att bli förkyld och det är inte helt omöjligt om jag snart kommer bli hes. Då kanske jag hinner bli bra igen till nästa sånglektion. Idag funkade det ju ännu att sjunga, men rösten är inte helt hundra, så den kan nog behöva lite extra vila.

Spännande tider

Igår var jag verkligen sjukt trött ... och huvudvärk, hade jag också. Jag fick ju inte särskilt mycket sömn natten före, så därför var jag väl generellt lite ur lag.
Det var ju val här i söndags och för ett tag sedan så lovade jag bort mig som ersättare i valnämnden för ett distrikt här i staden. Jag trodde ju då att det inte ens skulle bli aktuellt eftersom det "bara" var en ersättarplats. Men sen fick jag efteråt reda på att det även var obligatoriskt för ersättarna att närvara under valdagen och definitivt att vara med vid rösträkningen på kvällen ... så då blev jag ju plötsligt uppbokad typ hela söndagen. Blev totalt över 9 timmars jobb för mig, dvs längre än en ordinarie arbetsdag.
Jag hade ju egentligen hellre velat vara med min man på valvakan. Det var ju egentligen något som jag sett fram emot typ hela året. Så jag kände mig rätt besviken och arg på mig själv att jag tackat ja till den där rösträkningen. Jag är ju en snäll person och säger oftast ja när folk ber mig om hjälp ... och därför gjorde jag ju det även denna gång ... och det kändes jätte jobbigt. Jag vet att det nog låter löjligt, men det kändes lite för mig som om maken skulle närvara vid Nobel-festen och jag fick inte vara med. Det kändes som en stor klump i hjärtat ... och jag var sååå hemskt arg på mig själv.
Men ... jag insåg ju tillslut att det bara var att göra det bästa av situationen och inställa sig för valarbetet tidigt på söndagsmorgon. Visst var det väl intressant och lite kul att sitta där och ta emot röster, fast jag tror knappast att jag kommer tacka ja några fler gånger ... åtminstone inte om jag vet att maken är kandidat med stora möjligheter att faktiskt komma in. Det hade ju varit sååå mycket roligare att vara på Alandica och äta gott, vara med på TV och invänta resultaten. Men, men ... jag fick ju stå mitt kast och sätta på mig min gladaste min och mitt trevligaste sätt och så försöka vara så effektiv som möjligt.
Trots att jag aldrig varit med om något liknande tidigare, så var jag ändå en av dem som styrde upp hela rösträkningen. Jag kollade först hur den mest effektiva personen gjorde vid ena bordet (med kommunalröster), så försökte jag sen att göra likadant vid det andra bordet (med lagtingsrösterna). Sen, när alla röster var utlagda på bordet i sorterade högar, så var det jag som bestämde på vilket sätt vi skulle räkna dem. Jag ville ju att det skulle gå så fort som möjligt eftersom jag ville hinna med att åka förbi valvakan en LITEN stund åtminstone, så därför ville jag lösa det på det mest effektiva sättet.
Jag brukar annars inte ta tag i saker så där ... och framförallt inte tillsammans med människor som jag aldrig träffat tidigare, men det gick faktiskt hur bra som helst. De andra lyssnade på mig och upptäckte nog att jag hade bra koll. Det hade nog inte kunnat gå fortare, skulle jag tro. Jag försökte verkligen att vara supereffektiv och tror nog att det skulle ha tagit mycket längre tid för dem om inte jag hade varit där. Strax före 23 var vi helt klara med allt och kunde bege oss därifrån, så det var nog rätt okej ändå.
Så hann jag till valvakan en stund före resultatet från det sista valdistriktet kom in ... så då fick jag ju uppleva stämningen lite grann i alla fall ... även om det inte var samma sak som om jag hade fått vara där hela tiden. Men, men ...
Nå ... jag hann få ett glas vitt vin i alla fall. ;-)
Resultatet blev ju rätt hyfsat också ... även om jag önskar att Moderaterna skulle ha fått ett mandat till, vilket de faktiskt var rätt nära att få. Nu fick de 4 mandat och min man kom på en första ersättarplats, dvs 5:a i partiet. Han fick hela 119 röster i lagtingsvalet, vilket egentligen är jätte bra med tanke på att det är hans första lagtingsval och att han inte har några släktingar här. Det är dock inte helt kört än för honom. Nu väntar regeringsförhandlingar mellan de olika partierna och om Moderaterna hamnar i regering, så kommer han direkt in i lagtinget eftersom han nu är först på tur. Så det är en spännande tid för oss nu framöver. Valet känns ju inte riktigt över än.
I kommunfullmäktige kom han ju dock in med bred marginal ... men det hade vi nog lite väntat oss. Det är ju i stan som han varit mest aktiv och där han faktiskt har jobbat oerhört hårt nu i fyra år, så om han inte hade kommit in i fullmäktige hade vi nog blivit lite besvikna. Fast det behövde vi ju inte bli.

Nu är det väldigt mycket spekulationer om eventuella regeringsbildningar och vilka som blir ministrar och så ... i tidningarna, på jobbet ... och överallt. Blir riktigt spännande att se vad de får till, för det blev ett väldigt annorlunda valresultat mot det förra valet. Själv hoppas jag ju förstås att det går "vår" väg, men det visar sig ...

Livsfunderingar

Trots att jag ju har varit ledig nu i flera dagar, så har det ändå inte blivit något bloggande för mig. Jag borde ju verkligen haft tid, men ändå har jag hoppat över det. Anledningen till det, är väl främst att jag helt enkelt inte har haft någon lust. Jag har egentligen inte haft någon lust till någonting över huvud taget. Allt känns bara BLÄ och jag känner inte för att ta tag i någonting alls.
Nå ... jag fick ju lite städat i torsdags åtminstone ... tack vare mina underbara barn, som hjälpte till med massor. Dels så städade de ju sitt eget rum ... så som de alltid får göra. Men sen fick de göra annat också ... Amanda fick göra rent badkaret och Viktor dammsög hela lägenheten. Är himla bra med sådana barn när man själv har en kropp som inte funkar på det sätt man skulle vilja. Jag har ju liksom haft ryggskott sedan i onsdags och då är det något svårt att göra vissa saker. Det gör ju så förbenat ont ... framförallt i vissa lägen ... så då är det skönt att barnen kan hjälpa till. Maken ser man ju knappt till nu för tiden, så honom kan man inte räkna med någon hjälp från.
Ryggen börjar dock kännas något bättre nu. Rätt långt ifrån bra, men ändå bättre ... så det ska väl gå över så småningom.

Tillbaka till det där med min lust-brist ...
Jag känner mig nog faktiskt rätt deppig för tillfället ... ledsen och nedstämd. Finns väl flera anledningar till det ... mitt ryggskott bland annat. Fast sen funderar jag väldigt mycket över livet och jag känner att det finns så många förändringar jag skulle vilja göra. Just nu känns det mest som om jag underhåller mitt liv. Alltså ... inte underhåller som att roa, utan jag menar som på det sätt man underhåller en maskin ... man sköter om den viktigaste driften, typ.  Varje dag är den andra lik ... hur trist som helst ... och vill jag verkligen leva så för resten av mitt liv? Jag har aldrig tidigare funderat så mycket över framtiden, utan har mest låtit saker ske och har låtit andra ta alla avgörande beslut åt mig. Men nu börjar jag känna mig smått panikslagen. Jag blir ju inte yngre direkt och skulle vilja börja leva nån gång ... gärna innan jag blir pensionär.
Jag hade inte mycket till liv när jag var yngre heller. Jag levde ett hemma-liv ... ett familjeliv utan större självförverkligande och livfulla händelser. Jag hade väl börjat leva ut en del, men så träffade jag maken och blev gravid. Då blev det återigen det där familjelivet, så som jag alltid levt. Visst ... jag älskar min familj och att leva familjeliv, men jag känner nu att jag skulle vilja leva ut också ... och förverkliga mig själv mer. Jag skulle vilja LEVA ... leva på RIKTIGT! Nu menar jag inte att jag vill lämna min familj och slå mig fri för att få uppleva allt det där jag aldrig upplevde som yngre. Nej, det vill jag absolut inte. Men vad är det som säger att man inte kan göra både och? Jag menar bara att jag inte vill stagnera. Jag vill uppleva saker och förverkliga drömmar. För första gången i mitt liv, så känner jag att jag verkligen skulle vilja göra annat än att bara ha lugn och ro. Jag vill GÖRA saker. Jag vill uppleva och förändra ... och självklart vill jag ha min man med mig i alla sammanhang.  
Jag har tänkt väldigt mycket på det här den senaste tiden ... och alla tankar gör mig alldeles deppig och matt. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag VILL. Jo, jag har väl vissa funderingar, förstås ... och jag känner ju att jag vill ha en förändring. Jag vill inte bara längre leva, utan jag vill börja LEVA. Men hur ska jag kunna göra verklighet av mina funderingar? Jag är ju så feg tillika ... och då blir det ju så att man fortsätter i samma spår. Men inombords känner jag en kraftig längtan ... längtan efter något annat ... något nytt ... något livfullt.

Kanske jag kunde schematisera mina tankar, drömmar och mål? Låter man allt vara som det är och tänker: "Det blir som det blir" och tar dagen som den kommer, då kommer ingenting att hända. Då går man dag ut och dag in på samma sätt som nu. Därför vore det kanske bättre att göra upp en slags plan över hur jag vill leva mitt liv ... vilka förändringar jag vill göra och hur planerna ska aktualiseras.
Det låter kanske hur tråkigt som helst med ett schema över livet, men jag känner att det nog skulle behövas. Inte för allt, så klart, men vissa saker skulle helt klart vara smart att ha in i ett schema ... särskilt sådana saker som berör andra. Annars går jag bara och funderar i min ensamhet ... på vad JAG vill göra ... och så blir jag ledsen när ingenting händer. Jag har ju upptäckt att folk faktiskt inte är tankeläsare.
Över lag, så känner jag mig mycket lugnare om jag i förväg vet vad som kommer hända och när. Så därför vore det oerhört praktiskt för mig att göra ett sånt här schema.
Men ... vi får se. Jag känner bara mer och mer att detta liv börjat bli alltmer ohållbart. Jag blir bara tokig av alla tankar som bubblar omkring i huvudet på mig ... och en förändring och plan för det vore nog den enda lösningen.

Nu, vid 35 års ålder, har jag kommit på att livet är alldeles för kort för att leva som om det vore för evigt. Men bättre sent än aldrig, som man säger ...

Höstlov!

Nu har jag gått på höstlov! Jätte skönt, ska det bli! Barnen har ju höstlov nu ... torsdag-fredag, så då passade jag på att ta ledigt, jag också.
Det är inte så att vi har en massa planer för ledigheten. Jag tänkte mest bara vara ledig, vila, pyssla lite och bara njuta av att vara hemma. Ska verkligen bli jätte skönt att bara ta dagen lite som den kommer nu i några dagar.
Det blir dock bara tre sovmorgnar av dessa fyra dagar, för på söndag ska jag upp tidigt och åka till vallokalen för att ta emot röster. Jag är nämligen uppsatt som rösträknare i Strandnäs valnämnd. Har fått schemat och jag fick det första passet. Sen ska jag tillbaka igen på kvällen och då räkna alla röster. Får se hur det går. Blir ju lite spännande, förstås.
Personligen, så hoppas jag ju att jag kommer få läsa siffrorna 173 på en massa lappar. Det är nämligen min mans lagtingsnummer och jag hoppas ju såklart att han får en massa röster så han kommer in i lagtinget och därmed får ett jobb. Han har jobbat så hårt nu i fyra år och jag tycker verkligen att han är värd en plats i lagtinget. Till skillnad från vissa andra som varit helt anonyma i 3,5 år och sen dyker upp nu lagom till valspurten ... så har ju han varit aktiv under HELA den här mandatperioden ... trots att han inte ens suttit i lagtinget. Blir i alla fall spännande att se hur det går.

Här kan man se hans valreklamfilm ... där faktiskt hela familjen medverkar:

Valvideo Petri Carlsson - Moderaterna Åland

www.moderaterna.ax

Jag kör bilen och i bakgrunden kan man se mig, barnen och min pappa. Så hör man ju mig sjunga också ;-) i och med att Moderaternas valsång spelas upp och det är jag som sjunger första versen.

Nå ... nog om det nu. Ikväll ska jag i alla fall bara ta det lugnt. Jag blev rätt slut i mitt ben under eftermiddagen idag. Det var jätte jobbigt att gå mot slutet av arbetsdagen, men jag tänkte ju på att dagen snart skulle vara till ända och att jag då skulle bli långledig ... och då kändes det lite lättare.
Sen fick jag jätte ont i ryggen för en stund sedan också. Jippi! Det var ju precis vad jag önskade mig. NOT!
Men, men ...
Förhoppningsvis blir det ju bättre till i morgon. Vore ju något trist om jag fick ryggskott nu när jag är ledig. Jag skulle ju gärna vilja städa lite i morgon och då vore det bra om ryggen är i skick.
Well ... det visar sig ...

Jag kom med!

För några dagar sen fick jag ett jätte roligt mail. Jag fick nämligen meddelande om att jag kommit med i Buzzador-kampanjen för Knorrs Fond du chef!

Det kommer bli en jätte rolig buzzning, känner jag ... så kanske man kan testa lite nya maträtter och hitta på lite annat än det gamla vanliga. Jag gillar ju mat och att laga god mat, så detta kommer nog bli jätte kul!

Vill du också bli en Buzzador? Gå då in på den här sidan och registrera dig!

Som Buzzador, så får man kostnadsfritt prova olika produkter och berätta för vänner och bekanta om dessa. Man får meddelande om aktuella kampanjer och så får man anmäla sitt intresse till de kampanjer som verkar passande. Det kostar ingenting för dig ... inget annat än lite av din egen tid.

Har haft en liten bloggpaus

Jag har varit lite dålig på att blogga den här helgen. Kände nog att jag behövde en liten paus. Det är inte så att jag har haft supermycket att göra, utan det har nog helt enkelt bara varit så att motivationen har saknats och jag har valt att ägna mig tid åt andra saker.
Igår blev det en väldigt lugn dag. Var på stan en stund och så slappade jag massor ... vid datorn, framför TV:n och i sängen. Sen var vi bortbjudna på kvällen ... till våra bekanta i Järsö. Det blev rätt sent och den här gången var det visst min tur att köra bilen hem ... vilket jag egentligen inte alls gillar. Jag gillar ju inte att köra bil egentligen ... och särskilt inte när det är mörkt, när jag är trött, när jag har ont i kroppen eller på små, slingriga vägar. Nu fick jag ta allt det där på en gång och roligare bilresor, har jag väl haft. Mina armar kändes ju så hemskt tunga och jag var väldigt slut när vi kom hem. Men, men ... nästa gången blir det nog maken som får köra i alla fall.
Vi hade annars en väldigt trevlig kväll och barnen var nog nöjda när de stupade i säng efter att vi kommit hem och de fått sina tänder borstade.
Jag hade dock själv väldigt svårt att somna igår kväll. Jag kände mig så fruktansvärt frusen ... alldeles genomfrusen. Benen kändes som isiga inuti och även fötterna. Efter att jag så legat vaken en bra stund, så insåg jag att jag aldrig skulle kunna somna om jag inte fick det varmare ... så då gick jag upp och tog på mig pyjamasbyxor och ett par strumpor. Jag brukar liksom ALDRIG sova med strumpor på mig, men igår kändes det helt nödvändigt. Det hjälpte oerhört mycket ... och faktiskt så behöll jag strumporna på under hela natten, så frossan (eller vad det nu var) måste ha varit ihållande. Antagligen måste jag ha på mig något på benen ikväll också, för jag känner mig fortfarande rätt ruggig. 

Idag har också varit en lugn dag. Amanda skulle ha varit iväg på ett kalas, men det blev inställt eftersom födelsedagsbarnet var sjukt ... så nu blir kalaset på tisdag kväll istället.
Det enda program jag hade för dagen var att tvätta lite grann. I övrigt blev det hyfsat lugnt. Jag spelade en del TV-spel med Viktor. Han köpte ett bilracing-spel igår, så det ville jag testa idag. Jag vann ju inte en enda gång, men jag kom ju 2:a åtminstone ... och det viktigaste är väl inte att vinna, utan att ha roligt. ;-)
Så har jag väl tittat på TV lite och strukit pärlplattor, som Amanda och hennes kompis hade gjort. Det har inte blivit så jätte mycket datortid idag, men jag hade verkligen ingen lust alls till det.
Nu är det i alla fall snart läggdags ... och en ytterligare arbetsvecka väntar. Men den här veckan blir dock något kortare. Det är höstlov på torsdag-fredag och då har jag tagit ledigt eftersom barnen är lediga från skolan. Ska bli rätt skönt med tre dagars arbetsvecka. :-)

En slitsam myra

Alltså ... jag måste vara knäpp eller nåt! Här har jag i flera år gått och hoppats att min läkare ska gå i pension och att jag ska få en ny läkare som faktiskt ser mina problem och som lyssnar och tar in vad jag säger.
Men nu, när jag äntligen har fått en sådan läkare ... en riktig drömläkare ... en fantastisk läkare som lyssnar på mig ... så gör jag ändå på det sätt som min tidigare läkare tyckte att jag skulle göra. Hur knäppt är inte det?
Jag har ju verkligen drömt om en läkare som kunde se att jag jobbade hårt ... för hårt ... och som tyckte att jag borde ta det lugnare och kanske råda mig till att bli deltidssjukskriven ett tag. Men när jag tidigare hade det riktigt jobbigt med mitt ben och då beklagade mig för läkaren, så svarade han: "Ja, jag kan ju inte sjukskriva dig". Han verkade av någon konstig anledning tro att jag överdrev eller inbillade mig och verkade ha fått en totalt felaktig uppfattning om mig som person.
Men nu har jag fått en läkare som är helt underbar ... en läkare som direkt läste av mig helt korrekt ... som såg att jag är en person som gör mer än jag borde för att det är enklast ... att jag är en person som tänker mer på andra än på mig själv och att jag inte är hemma från jobbet i onödan. Den läkaren är verkligen som om en dröm gått i uppfyllelse. Med henne klickade jag direkt. Jag kan verkligen prata med henne och hon är dedikerad, engagerad och hon lyssnar. Dessutom så verkar hon verkligen förstå.

Idag var jag till henne för att diskutera om jag eventuellt skulle ansöka om deltidssjukskrivning ett tag ... nu till skovet blivit bättre. Jag är ju fortfarande väldigt svag och tung i vänstersidan och det tar på krafterna att jobba hela dagarna. Innan jag kom dit idag, så hade jag verkligen funderat massor på hur jag skulle göra. Visst kunde det vara skönt att jobba lite mindre ett tag, men ändå klarar jag ju av att jobba heltid. Är ju dock extremt slut sen på kvällarna, men det kanske jag skulle kunna hitta andra lösningar på?
Kanske jag kan lägga mig tidigare på kvällarna? Börja äta D-vitamin, som jag hört ska vara bra? Jobba lugnare än vanligt? Ta en kort powernap när jag kommit hem från jobbet? Om jag ändrar mitt levnadssätt hemma, så kanske det skulle räcka?
Jag trivs ju ändå med mitt jobb ... och det är väldigt individuellt, vilket gör att jag kan vila lite extra om jag känner att behovet finns. Sen är det ju klart att man tänker på kollegorna också ... och på chefen ... och man tänker på vad som är bäst för dem. Det är sån som jag är. Jag gör väldigt mycket för andras skull.
Sen kände jag också att det där pappersifyllandet verkade väldigt krångligt. Om man vill ansöka om deltidssjukskrivning, så måste man lämna in en drös papper till FPA (vår motsvarighet till försäkringskassan) och så får de välja att godkänna eller avslå. Så får man vara deltidssjukskriven i upp till 72 dagar och därefter gå tillbaka till heltid. Efter den perioden, så måste man jobba heltid i minst 12 månader innan man kan bli deltidssjukskriven igen. Jag tyckte allt verkade så himla krångligt, så därför kände jag att det just nu kändes enklare att avvakta. Jag jobbar på som vanligt ... i något lugnare tempo och försöker istället att lägga om mitt privata liv en del.

Min läkare sa då att jag var en slitmyra. Tala om skillnad i bedömningen mellan två olika läkare. Min tidigare läkare verkade se mig som en hypokondriker och simulant, medan min nya läkare ser mig som en arbetsmyra, som jobbar mer än jag borde.

Jag sa i alla fall att det just nu kändes enklast att jobba på som vanligt ... och att jag istället försöker göra andra förändringar i mitt liv. Hon sa ju då att hon inte kan tvinga mig till en sjukskrivning, men om jag känner att jag skulle behöva vara hemma ett tag, så var det bara att höra av mig till henne. Då skulle hon kunna fixa det omedelbart. Jag behövde inte ens prata med henne i förväg, utan hon kunde fixa en sjukskrivning retroaktivt ... så det är bara för mig att vara hemma om jag känner behov av det. De orden kändes oerhört trygga för mig att höra. Det sa jag till henne också ... att det var skönt att veta.
Sen pratade vi lite om rehab. Hon jobbar ju på rehab också och jag tror att det kunde vara bra för mig att få komma dit. Så nu skulle hon skicka en remiss dit ... och sen blir det väl antagligen att jag får komma dit i November eller Januari. Jag sa att December inte skulle passa så bra, för då brukar vi ha rätt mycket på jobbet och jag tror inte mina kollegor skulle uppskatta att jag var borta under den tiden.

Nu finns det väl en del som tycker jag är knäpp som inte tar en sjukskrivning eller ens en deltidssjukskrivning nu, när jag faktiskt har en läkare som kan och vill ge mig en. Men ... jag tror ju ändå att det kan vara bra att jobba också ... att träffa folk och hålla igång kroppen lite. Sen vet jag ju inte hur det kommer se ut i framtiden, men just nu så kör jag på ... så länge jag bara orkar.

Sen var det ju en annan sak som också gjorde att jag valde att gå den här vägen. Det var en sak som min läkare sa när vi pratade i telefon i tisdag ... en sak som skrämde mig en hel del. Det handlade om framtiden, men är inget jag vill gå in på helt just nu. Det gjorde dock att min hjärna slog bakut och jag började känna att det var en väg som jag absolut inte ville gå.

Viktors födelsedag

I måndags så fyllde Viktor 11 år. Tänk, att jag varit mamma så länge nu ... 11 långa år. Är inte länge kvar tills han blir tonåring ju. Puberteten har redan börjat. Suck! Ibland känns det som om tiden går alldeles för fort. Snart flyttar han väl hemifrån. :-(
Men ... det finns ju positiva saker med att han blir äldre också, förstås. Han blir ju alltmer självständig och kan hjälpa till mer hemma.
Han ÄR ju faktiskt världens bästa 11-åring också ... hjälpsam, artig, snäll ... och aldrig har han haft någon extrem trots-period heller. Han är superbra! Verkligen!
I år fick han inte så jätte många presenter, men de var rätt dyra. Till exempel så fick han ju ett jätte dyrt spel till sin PS3. Så fick han lite kläder, nåt lego, ett expriment-kit och så en hel del pengar.
Till middag åt vi vårrullar, vilket han önskat sig ... och sen hade min pappa gjort en tårta med banan-chokladmousse och jordgubbar/banan.
Tror nog han var rätt nöjd med dagen ändå. En lugn dag med skola på dagen och sen familjemys på kvällen.

Barnen väntar på att få hugga in på tårtan

En dålig på på när Viktor blåste ut ljusen (jag råkade skaka kameran)

Sen kommer ju Viktor bli firad igen ... när hans farmor och farfar kommer hit om några veckor. Det ser han mycket fram emot.

Buzzador-kampanjen

Jag har varit lite dålig på att rapportera om min Buzzador-kampanj för Vanish. Mycket beror väl på att jag inte varit helt kry den senaste tiden, men jag HAR ju faktiskt använt mig av tvättmedlet sedan jag fick hem det.
Inga allergiska reaktioner har jag än så länge märkt av på barnen, så den verkar ju funka på så sätt ... och det är väldigt positivt. Jag fick dessutom bort en kebabsås-fläck från makens tröja. Tog bara på en liten klick med flytande tvättmedel för vita kläder före jag stoppade in den i maskinen. Tvättade därefter som vanligt och faktiskt så försvann den röda fläcken! Väldigt positivt, för jag är annars rätt dålig på att få bort fläckar, faktiskt.
Fast gamla ingrodda svettfläckar eller andra väldigt gamla fläckar har jag inte lyckats trolla bort än så länge, men det hade jag väl kanske inte förväntat mig heller.
Över lag så verkar ändå tvättmedlet väldigt bra.

Vill du också bli en Buzzador? Gå då in på den här sidan och registrera dig!

Kräftskiva med Ålänska kräftor

Igår kväll var jag med maken på Moderaternas årliga kräftskiva. Eller ... det var ju den första kräftskivan sen de bytte namn på partiet ... förra året hette de ju fortfarande FS (Frisinnad Samverkan). Jag hade inte varit med tidigare, men i år bor ju pappa hos oss och kan därmed vara hemma med barnen, så då kunde även jag få följa med ... något som jag tyckte var riktigt, riktigt roligt!
Nu, när det är valtider, så får jag extremt lite tid tillsammans med min man. Hans kalender är ju full för det mesta nu för tiden ... alla dagar och kvällar, typ. Så då tyckte jag det kändes underbart bara att få umgås med honom för en kväll ... och få träffa hans partikamrater. Jag är ju aldrig ute på krogen eller på fester, så jag tyckte det var väldigt roligt att komma ut och träffa folk. Jag BEHÖVER det ... som en del i min sociala utveckling, vilket jag ju nämnde härom dagen.
Så fick jag för första gången i livet smaka på nordiska kräftor ... riktiga, Åländska kräftor, var det vi fick mumsa på. Jag måste ju säga att det verkligen var oerhört gott! En stor skillnad mot sådana där Turkiska eller Kinesiska kräftor, som man annars brukar äta. De här kändes mycket färskare och bra mycket mer smakrika. En fantastisk smakupplevelse, måste jag säga.

Till kräftorna blev det rostat bröd med goda Åländska ostar ... och så blev det ju snaps och vitt vin att dricka till. Eller ... om man hellre ville ha någon annan dryck, så fanns det ju öl och rött vin också ... och säkert något alkoholfritt med ... fast JAG drack vitt vin.
Sen blev det efterrätt också ... äppelpaj med vaniljvisp. Gott, det med! Jag gillar äppelpaj.
Det var verkligen en jätte rolig kväll, med en hel del intressanta diskussioner. Dock så kändes det väl lite vingligt att gå hem därifrån sen. Tur att jag hade maken att hålla mig i ändå.
Inte tycker jag väl att jag drack så extremt mycket och jag kände mig inte särskilt påverkad ... i huvudet. Men antagligen är det min MS som gör att kroppen fortare blir ostadig? Jag blev nästan lite förvånad när jag reste mig upp för att gå på toaletten, för det kändes inte alls som om jag hade någon balans. Jag var tvungen att koncentrera mig rätt ordentligt så att det inte skulle märkas något på mig ... och det lyckades jag nog rätt bra med. Men sen när vi var på väg hemåt, så var jag tillslut tvungen att haffa tag i makens arm för att kunna hålla en något så när rak linje. I början av promenaden gick det rätt bra, men sen kände jag hur benen bara ville fara iväg åt alla möjliga håll med mig, så då var jag tvungen att ta tag i maken. SÅ extremt full, tycker jag ändå inte att jag var, utan det var nog snarare min MS som gjorde kroppen så ostyrig ... ja, i kombination med alkoholen, förstås. Jag hade i alla fall en toppenrolig kväll, måste jag säga!

Amanda tyckte ju dock inte alls om att jag skulle iväg igår kväll. Precis innan vi skulle gå, så fick hon en rätt kraftig huvudvärk. Vet inte om hon fick det för att hon oroade sig ... för att jag inte skulle vara där och lägga henne på kvällen? Men jag gav henne en huvudvärkstablett och så pratade jag lite med henne ... och hon blev nog på lite bättre humör i alla fall. Hon skulle vila då ett tag ... och vänta på att värken skulle försvinna. Det var ju inte så roligt att lämna henne i det tillståndet, men hon hade ju både storebror och morfar där, så jag trodde ju inte att det skulle gå någon nöd på henne.
Men jag kände ändå att jag ville ringa hem efter ett tag ... för att höra hur det hade gått. Så efter en stunds kräftätande så gick jag bort från bordet för att ringa till henne. Då hade det blivit mycket bättre och hon lät glad och pigg, så då kunde jag slappna av mer och njuta av resten av kvällen.
Det är nog ändå bra att hon får träna på att vara utan mamma ibland ... och att det faktiskt funkar om någon annan lägger henne. Jag ÄR ju ändå hemma för det mesta, så en kväll nån gång ibland tror jag bara är bra ... för alla.