Jag har egentligen under hela mitt liv alltid drömt om och längtat efter någonting annat ... någonting som skulle ha gjort mitt liv bättre och som skulle ha fått mig att bli gladare eller som skulle ha fått mitt liv att kännas mer värdefullt. Jag var nog aldrig riktigt nöjd.
I perioder så försökte jag ju ändå låtsas att jag var nöjd med livet och att det var precis så jag ville ha det, men ändå var det nog någonting som aldrig riktigt stämde fullt ut. Inombords så kände jag mig nog ofta rätt ledsen och otillfredställd och önskade att någonting skulle hända ... att någonting skulle ske, som skulle få mig att bli mer nöjd med mitt liv.
Jag kan egentligen inte peka ut någon specifik sak som jag ville skulle förändras, för om jag ska vara ärlig, så var det nog felande länkar lite överallt i mitt liv. Det var saker som saknades på flera olika plan och när jag kom till en punkt då jag började låtsas att allt var bra ... och att jag nog ändå var nöjd ... då kanske jag inte helt förstod att ingenting egentligen alls hade förändrats. Den enda skillnaden var att jag inte längre brydde mig.
Men sen skiljde jag mig 2019 och jag kan inte säga att det enbart är därför som mitt mående förändrades så radikalt, men jag kan ju i alla fall säga att jag aldrig skulle ha känt mig så här lycklig som jag nu känner mig ifall jag fortfarande hade varit kvar i samma äktenskap.
Som jag nämnde i mitt senaste inlägg, så träffade jag Andreas den hösten och han är förstås en av orsakerna till att jag känner mig så lycklig. Han får mig verkligen att känna mig värdefull. Han bryr sig om mig så otroligt mycket och vill att jag ska må bra och han är som person väldigt osjälvisk och nu känns det ju verkligen som om jag har en partner och livskamrat på riktigt.
På julafton förlovade vi oss och tanken är väl att vi ska gifta oss så småningom ... och jag älskar honom så otroligt mycket. Det jobbigaste med honom är ju dock hans jobb. Han kör expeditionsfartyg uppe i Svalbard och blir borta väldigt länge emellanåt. Några månader kan han bli borta när han är på jobb och det är verkligen jättejobbigt. MEN ... trots att han är borta länge, så är han ändå mer närvarande på distans än vad många är som är hemma alla dagar. När han har nät (vilket han inte alltid har när de är långt borta), så kommunicerar vi ändå mycket alla dagar. Vi skriver mycket, men har även telefonsamtal och videosamtal. Och när han varit utan nät länge, så skriver han ju ändå till mig så snart han får möjlighet igen.
Visst är det jättejobbigt de perioderna, men eftersom han är så bra på att ge mig tid även när han är borta, så känns det ändå enklare och jag känner mig väldigt betydelsefull.
Men det är ändå inte enbart Andreas förtjänst att jag känner mig så lycklig (även om det förstås är en stor bidragande orsak). Nej, det har nog även en del med mitt jobb att göra. Den tjänst jag nu har fick jag på våren innan vi separerade, så jag har haft det jobbet i fyra år nu och mycket har hänt under de åren. Jag har ju kommit in i rollen mer och har framförallt blivit mer självsäker i min roll och vet nu mer vad jag gör på dagarna. Och just nu så trivs jag verkligen otroligt bra med mitt arbete. Just nu kan jag faktiskt säga att jag tycker det är roligt att gå till jobbet. Särskilt under perioder då Andreas är på jobb. Då är det skönt att komma till jobbet och kunna lägga fokus på någonting annat än saknad.
Jag har dessutom väldigt bra kollegor, som förstås också påverkar mitt mående på jobbet. Även om just uppgifterna jag gör är rätt självständiga, så har jag ju ändå diskussioner med kollegorna och de diskussionerna ger mig väldigt mycket positiv energi.
Jag känner mig också uppskattad på jobbet och det känns som om folk lyssnar på mig och bryr sig om mina åsikter och det gör mig också lycklig.
Sen har vi ju barnen också ... ingen av dem bor ju hemma just nu, men vi har ändå bra förhållande och de är helt underbara unga vuxna som ger mig så mycket lycka och glädje.
Viktor bor och jobbar just nu här i Mariehamn, så han brukar jag träffa ibland och bjuda hem på middag och Amanda skriver jag med en del och har videosamtal med och snart kanske jag kommer ha henne hemma igen för en längre tid. 💓 Hon har ju alltid varit min flicka. Vi har ju en del gemensamt också, som t ex musiken. Hon sjunger och skriver egna låtar ... så som jag gör (även om hon är bra mycket mer talangfull än jag) och så gillar hon mat och är även bra på att laga. Så vi har ju det intresset också ihop.
Viktor bor och jobbar just nu här i Mariehamn, så han brukar jag träffa ibland och bjuda hem på middag och Amanda skriver jag med en del och har videosamtal med och snart kanske jag kommer ha henne hemma igen för en längre tid. 💓 Hon har ju alltid varit min flicka. Vi har ju en del gemensamt också, som t ex musiken. Hon sjunger och skriver egna låtar ... så som jag gör (även om hon är bra mycket mer talangfull än jag) och så gillar hon mat och är även bra på att laga. Så vi har ju det intresset också ihop.
I alla fall, så känner jag mig otroligt lycklig. Livet KAN förändras och man KAN bli lycklig trots att man kanske trodde att allting var klart och att man får vara nöjd med det liv man fått.
Först nu, så förstår jag att jag inte varit lycklig förut ... inte lycklig på riktigt. Men nu är jag det. Jag älskar verkligen mitt liv.
