Long time no seen - en uppdatering efter flera års uppehåll

Nu var det extremt länge sen jag skrev här och jag tänkte väl egentligen att bloggen var "död", men så gick jag idag in för att läsa lite gamla inlägg och såg då på statistiken att det faktiskt kommer besökare hit ibland ... hela 49 stycken hittills den här månaden ... så då tänkte jag att jag kanske skulle skriva en uppdatering. Vet väl inte om jag kommer blåsa liv i bloggen helt igen, men ett inlägg kan jag ju skriva i alla fall. Så får vi se ifall det det blir någonting mer sen. 

I alla fall ...

Det har ju hänt en hel del sedan jag senast skrev. Till höger på den här sidan ("Om den här Bloggen") så lade jag ju för ett bra tag sen in en text om att jag separerat från min man, så därför tänker jag inte skriva något mer specifikt om just det. Även om det finns tusen saker att skriva om separationen och livet därefter ... tankar, känslor, händelser and what so ever. MEN ... just nu vill jag i alla fall inte skriva någonting om det. Jag vill mer koncentrera mig på nutiden och de tankar och känslor som jag för tillfället har ... och hur jag lever idag, tre år senare. Sen är det klart att det kanske även kommer med någon detalj från den tid som varit, men just själva separationen vill jag inte skriva om i alla fall.

Så ... 

Som jag skrev så har mycket hänt sedan den senaste uppdateringen. Dels har jag bytt jobb. Fortfarande samma arbetsgivare och fortfarande samma avdelning, men idag är jag processägare (när jag senast skrev var jag backofficefunktionär). Mitt "nya" jobb började jag på i mars 2019, så det var på våren innan min skilsmässa.

Något annat som har hänt är ju att bara ett av mina barn ännu bor hemma. Viktor påbörjade studier i Sundsvall hösten 2019, men trivdes inte på den utbildningen så han bytte året efter till Västerås. Sen kom Corona, vilket innebar mycket hemstudier för honom, så då tappade han sugen helt och flyttade hem till Åland igen. Först bodde han hemma hos mig, men flyttade i höstas till en egen lägenhet i centrala Mariehamn och nu har han ett jobb i stan.

Amanda gick ut gymnasiet i våras och kommer flytta till Örebro efter sommaren för att studera. Hon har redan fått tag på en lägenhet också. Den fixade hon innan ens antagningsbeskedet hade kommit, men hon hade så bra betyg från gymnasiet, så hon var rätt säker på att komma in.

Ja, sen har vi ju då den för mig egentligen viktigaste förändringen ... jag har en ny livspartner ... Andreas. 💓

Jag träffade Andreas första gången ca tre månader efter min separation. Efter vår första dejt, så åkte han sen iväg på jobb och skulle vara borta i två månader. Det är egentligen en väldigt lång tid för någon som jag, som inte tycker om att vara ensam. Efter separationen så var det längsta uppehållet utan att träffa någon (dejta) ca tre veckor så att behöva vänta två månader till nästa dejt tänkte jag nog först egentligen att det var rätt orimligt. Men vi fortsatte i alla fall att hålla kontakten. Skrev massor på Messenger ... både han och jag ... och rätt snart så kände jag att jag inte längre ville träffa någon annan kille, utan jag ville vänta på honom. Jag hade annars flera som ville träffa mig, men kände att jag var tvungen att avfärda alla andra. Eller alla ... nu låter det ju som om jag hade en hel drös med killar efter mig 😂, men det vara väl egentligen bara tre som jag avfärdade i det skedet.

Hur som helst så ville jag vänta med allt dejtande till dess att Andreas kom hem igen och då se vad det skulle leda till.

Så planerade vi att åka till Stockholm en långhelg direkt när han kommit hem från jobb (eller några dagar efter att han kommit hem), så det gjorde vi och sen den helgen har det nog varit han och jag.
Han sov inte hemma i sin egen lägenhet många nätter efter det, utan bodde mestadels hemma hos mig och Amanda. Han hade dock kvar sin lägenhet under hela våren, så officiellt har vi nu bott tillsammans i snart två år. Men inofficiellt så har vi ju egentligen bott ihop ett halvår till.

Med Andreas så har allt känts så enkelt från allra första stund. Redan vid vår första dejt, så flöt allt bara på hur bra som helst. Vi pratade massor och vi berättade nog egentligen båda sådant som man annars inte delar med sig av till vem som helst. Han var så lätt att prata med och vi tänkte på många sätt väldigt lika. Jag var inte alls rädd för att säga fel saker eller så, utan babblade på hur mycket som helst ... kanske för mycket 😛 ... och jag kände omedelbart att jag verkligen tyckte mycket om honom.

Dessutom kom han in väldigt bra i vår familj, som en helt underbar bonuspappa till Amanda. Det kändes så naturligt dem emellan och trots att han inte har några egna barn, så kändes det ändå så självklart på ett sätt. Det var ju antagligen ett stort steg egentligen för honom att komma in i en färdig familj, så där ... med tonårsbarn dessutom. Men lika självklart som han kom in i MITT liv, lika självklart kom han in i vår familj. 

Nu så här i efterhand, så kan jag känna att jag önskar att jag och Petri skulle ha skiljt oss för länge sen och att Andreas och jag skulle ha träffats långt tidigare. Han är ju egentligen en sådan person som jag alltid drömt om. En sån person som jag i flickrummet fantiserade om som min framtida make och livspartner. Men i det skedet som jag blev tillsammans med Petri så hade inte Andreas varit riktigt aktuell ens om jag SKULLE ha träffat honom då, för då var han bara 18 år och knappast redo för det liv som jag ville ha. 

Jag var ju väldigt oerfaren när jag gifte mig och visste väl inte riktigt hur ett förhållande skulle vara, vad som var "normalt" och vad man kunde kräva. 

Det blev ju aldrig riktigt som jag drömt om som liten, men jag trodde ju att det var så som det var för alla och att min dröm bara var en utopi. Sånt som man bara ser på film.

Men så separerade vi då sommaren 2019, och jag bestämde mig då för att jag inte skulle hamna i en sådan situation igen. I nästa förhållande skulle jag redan från början vara tydlig med hur jag ville ha det ... och kanske det skulle underlätta också om man hittade en person som ville ha ett likadant förhållande som jag ville? 

Ja, så träffade jag ju då Andreas och upptäckte att man faktiskt KAN ha ett sådant förhållande som jag alltid drömt om. Det behöver inte bara vara en utopi, utan utopin kan bli ens verklighet och så blev det för mig. Och den här gången tänker jag inte släppa detta.

Bara en sån enkel sak som att röra vid varann när man är nära ... eller att ge en spontan kram medan man lagar mat eller diskar. Den vardagliga närheten är någonting som jag tror är bra för förhållandet och framförallt så är den bra för MIG. Och man behöver inte sluta röra varann bara för att man varit tillsammans en längre tid. Det är nog egentligen tvärtom ... att det är extra viktigt sen ... när man varit tillsammans ett tag. 

Ja, utöver detta med närheten då, så finns det ju förstås andra saker som gör att jag nu har ett drömförhållande. Dels så är vi ju väldigt jämställda. Vi lagar ofta mat tillsammans, även om han är den som har huvudansvaret för matlagningen när han är hemma (en extremt ovan situation för mig) och vi hjälps åt med disken. Andra hushållssysslor så hjälps vi nog åt med rätt mycket, även om han egentligen gör merparten när han är hemma. Sen trivs jag förstås överlag extremt bra i hans sällskap, men vill inte dra upp allting här. Men jag vill i alla fall säga att det känns som om han trivs väldigt bra med mig också och det känns som om han är stolt över att ha mig som flickvän. 💓 Han skäms inte för mig och jag kan vara mig själv utan att han kommer med pekpinnar eller fnysningar. Dessutom kommer han väldigt bra överens med min familj (pappa med sambo och syster med familj). Han accepterar dem som de är och ser inte ned på dem. Det uppskattar jag otroligt mycket. 

Så kontentan av allt detta är i alla fall att jag nu är väldigt glad över att vi skiljde oss och att jag är väldigt lycklig nu.