Semester!

Nu har jag semester! Yeay! :-) Ovanligt tidig semester i år, men det blev så och just nu känns det verkligen riktigt skönt. Det har varit några väldigt tunga och intensiva år på jobbet i och med att min kollega varit borta väldigt mycket. Först var hon alterneringsledig under ett halvår och sedan blev hon sjukskriven kort därefter ... en sjukskrivning som blev rätt långvarig. Precis innan hennes sjukskrivning så hade vi fått ta över en del jobb från vår filial i Sverige och jag hade egentligen inte hunnit sätta mig in i allt särskilt mycket då, så det blev mycket till att "hitta på" för mig och fick lösa saker allt eftersom. Helt plötsligt fick jag börja ta väldigt stort ansvar över ett jobb som egentligen inte var mitt (jag var ju egentligen bara back-up). Jag fick skapa vårt eget arbetssätt och lära mig allt eftersom. Ingen annan visste ju hur jag skulle göra eftersom kollegan på svenska sidan inte längre fanns kvar, så jag fick försöka tolka gamla instruktioner och sedan skapa mina egna. Samtidigt var jag tvungen att ensam ratta den finska sidan eftersom ingen annan än jag kunde det jobbet. Det var egentligen mer jobb än vad jag mäktade med, men samtidigt otroligt roligt! Jag kände att jag verkligen älskade den typen av jobb och blev egentligen inte särskilt ledsen när vi senare skulle få ta över ännu fler uppgifter vilket ju innebar att man behövde vara två personer för att hinna med.
Det var roligt, men eftersom min kollega var sjuk länge och sedan hade mycket semester att ta ut, så blev jag väldigt mycket ensam. På en person var det i princip omöjligt att hinna med. Vi kom så oerhört långt efter med allt och det kändes inte roligt alls.
MEN ... efter att ha legat efter nästan konstant nu i två års tid, så kunde vi nu i vår ÄNTLIGEN känna att vi var i kapp! :-) När jag i år gick på semester så kunde jag för en gångs skull känna mig lugn. Det fanns inga mängder av jobb liggandes och det fanns någon på jobbet som kunde hålla allt flytande under min semester. Vi hade dessutom hunnit få en massa instruktioner skrivna gällande de nya uppgifterna, så nu kändes allt riktigt bra!
I år var det bara glädje med att gå på semester. Så har jag nog inte känt alls de senaste två åren.

Så ... nu är jag då ledig. I helgen är det Midsommar och vi ska, som vanligt, fira med våra vänner ute på Järsö. Det brukar bli riktigt trevligt.
Sedan åker vi iväg till Estland på natten mot måndag. Vi köpte en husvagn förra året, så vi tar den med oss. Vi kommer dock bara ha ett av barnen med. Viktor ska jobba den sista veckan vi ska vara borta, så därför stannar han hemma. Hans farmor och farfar kommer och bor med honom under de veckorna. Känns lite tryggare än att lämna en 17-åring ensam hemma.
Vi andra kommer vara borta i nästan 3 veckor. Först Estland, sedan Lettland och därefter Sverige. Så det blir nog kul ... och väldigt skönt att komma bort.

Nu tänkte jag passa på att spela lite Sims4 en stund medan jag är ensam hemma ;-) och så för att få in en bild här också, så lägger jag upp reklamen jag var med i tidigare i vår. Var lite roligt att klä ut sig så, fast det känns ju lite märkligt också eftersom vi inte har börjat repa teatern än. Har bara övat på sångerna och så gått igenom hela manuset vid ett tillfälle. Men i augusti drar det igång på riktigt. Ska bli såå kul! Och spännande!

En gammal barndomsdröm

Jag hade en gång en dröm ...
När jag var liten så hade jag aldrig några direkta yrkesdrömmar. Jag ville aldrig "bli" någonting. Jag hade inga planer för framtiden. Drömde inte om att bli ekonom, läkare, kock, sjuksköterska eller lärare. Hur mycket jag än försökte komma på något, så fanns det ingenting som jag ville bli. Inte något "riktigt" yrke i alla fall. Därför blev det väl aldrig så att jag studerade vidare efter gymnasiet heller. Jag visste ju inte vad jag ville läsa.
MEN ... det fanns ju ändå någonting som jag drömde om. Jag drömde dels om att bli författare eftersom jag älskade att skriva. Jag tyckte om att drömma mig bort till helt andra världar och hitta på historier som ingen annan hade funderat ut före mig. Att kunna styra världen precis som jag själv ville.
Sen drömde jag även om att bli musikalartist. Jag älskade allt vad musikaler hette. Hade Grease och Sound of Music på video och tittade på dem hur många gånger som helst. Jag kunde nog de flesta repliker i Sound of Music utantill och låtarna lärde jag mig utan och innan.
När vi åkte till England på klassresa i sexan, så fick jag sjunga Edelweiss solo. Det var nog på ett sätt ett resultat av min Sound of Music-begeistring. Det hela började på en busshållplats. :-D Vi skulle åka med klassen för att spela basket mot en annan skola och när vi stod vid busshållplatsen så kom vi på något sätt in på låten Edelweiss. Vet inte varför, men det blev tillslut så att jag började sjunga den eftersom de andra ville höra hur den gick och jag antar att de gillade vad de hörde ??? för jag blev ju sedan tilldelad den som solosång på vår Englandsresa.
Sången, var ju egentligen min starkaste sida, så därför hade man ju kunnat tro att jag ville bli sångerska. Men ... jag var ju väldigt överviktig under hela uppväxten och på den tiden var inga sångerskor överviktiga. Det hade då inte varit någon realistisk dröm. Sångerskor såg inte ut som jag.
Kanske var det därför jag blev så fascinerad av musikaler? Där kändes inte skönhetsidealen lika strikta. Sen gillade jag också den där låtsasvärlden. Jag drömde om att klä i mig någon annans roll ... och att dessutom få sjunga under tiden ... det var något som föreföll så oerhört underbart för mig.
Trots detta så var jag aldrig med i någon musikal. Jag spelade teater i lite olika omgångar, men slutade varje gång pga olika anledningar. Första gången jag slutade så var det för att vi skulle spela dockteater och det kändes inte alls nåt kul. När jag sedan började i en annan grupp flera år senare, så blev jag snurrig vid första tillfället och efter den gången vågade jag mig inte tillbaka igen. Där gav jag nog lite upp mina teaterdrömmar.
Jag slutade dock aldrig att sjunga och jag sökte ju in till musiklinjen när det var dags för gymnasieval ... och jag kom in efter diverse tester och audition. Tyvärr var jag för feg på den tiden, så jag hoppade av innan jag ens börjat. :-( Det är nog det som jag ångrar mest av allt i mitt liv. Jag tror att jag nog hade varit någon helt annanstans idag om jag hade valt att påbörja utbildningen. Fast om den vägen hade varit bättre, det vet jag ju inte egentligen. Jag har ju haft ett jättebra liv ändå. Kanske bättre än vad jag annars hade haft? Jag har ju en man som jag älskar och två underbara barn, så de är ju ingenting jag ångrar. Men ändå blir man ju att fundera ...

Hur som helst ... musikalartist är då barndomsdrömmen som aldrig blev besannad.
Men det är nog aldrig försent att förverkliga sina drömmar. ;-) Fast jag börjar nog ändå sjunga på sista refrängen nu för att hinna förverkliga mig själv. Så ... när de uppmanade folk att komma på audition för My Fair Lady, som Teater Alandica ska sätta upp här nästa höst, så tog jag tillfället i akt och sökte.
Jag frågade Amanda först om vi båda skulle söka, men hon säger ju bara nej varje gånga jag frågar henne om att anmäla sig till nån audition eller nån tävling och musikal är väl inte heller riktigt hennes grej. Så då tänkte jag: "Nu struntar jag i henne och söker själv istället", så jag skickade in ett mail för att anmäla mig och plötsligt hamnade jag då på mitt livs första audition till en musikal.
42 år gammal! Men först nu känner jag mig på ett sätt tillräckligt mogen för att ge mig i kast med något sådant här. Jag har blivit mer självsäker med åren, så nu bestämde jag mig för att det var dags att testa. Så då blev det så.
Och ... nån vecka senare var det klart. Jag fick ett mail om att jag hade kommit med!!! Jag hade fått några roller i den stora musikalen och några veckor senare skulle vi ha den första träffen. :-)

Till en början blev jag givetvis glad, men samtidigt ganska nervös och orolig. Fast efter att den första träffen hade varit, så kände jag mig på något sätt betydligt mycket lugnare.
Veckan efter den första träffen så hade vi pressträff ...

Bild från Nya Ålands framsida

Text från Ålandstidningen

Bild från Ålandstidningen

  ... och nu känns allt bara så där superroligt. Just nu längtar jag supermycket till att vi ska sätta igång med repetitionerna! Jag, som alltid har varit så fascinerad av musikalvärlden. Nu får jag vara en del av den själv ... på riktigt ... och det ska bli så, så, så oerhört roligt!

Jag har ju sjungit inför publik många gånger tidigare, men sjunga är något som jag känner mig hyfsat trygg med. I sången känner jag mig rätt säker och vet att jag klarar av det bra. Men det här med att stå på en scen och agera tillsammans med andra ... det är ju något som jag inte har gjort så mycket, så det blir rätt spännande och troligtvis oerhört lärorikt. Och det ska bli sååå roligt!
Antagligen väldigt mycket jobb också. Men roligt jobb. ;-)

Igår släpptes redan biljetterna till föreställningen och så här såg Ålandstidningens annons ut:

Lite roligt är det ju att se sitt eget namn. ;-) Och samtidigt känns det lite konstigt att se annonsen eftersom vi inte ens har börjat repetera än. :-D
Men det är väl så det brukar gå till, antar jag?

För mig så blir det ju lite som att gå från 0 till 100 på en sekund, så jag hoppas jag kommer klara av detta bra. Jag har inte spelat teater sedan i grundskolan och då blir min första teaterföreställning i en stor musikal på Ålands största scen, Alandica.

Men just nu känns det riktigt bra. När vi var på pressträffen i tisdags, så tittade jag ut på de tomma stolarna från scengolvet och då kände jag mig så oerhört lugn och lyckligt.
För några år sedan hade nog en sådan sak gjort mig nervös, men nu kände jag mest bara en oerhört glädje. Så jag tror verkligen att detta kommer gå bra.
Jag har ju ingen stor roll, men huvudsaken är att jag får vara med och att jag får sjunga. ;-)
Det kommer nog bli en rolig, men intensiv höst.