LEGO friends-lek

Som jag berättat tidigare så är jag ju nu med i en Buzzador-kampanj, där min dotter har fått den stora glädjen att testa Olivias treehouse, från LEGO friends ... och glädje blev det verkligen, för dottern älskar dessa LEGO friends-produkter och har efter att hon testat denna sedan köpt flera mindre grejer därifrån för sina egna pengar. Hon blev verkligen helt såld.

LEGO friends, är lego som är speciellt inriktat för flickor och det kan nog tyckas rätt otidsenligt och könsdiskriminerande av somliga. MEN ... hur könsdiskriminerande har i så fall inte annat lego varit, då? Med bara en massa action-gubbar eller typisk tuffa och maskulina figurer. En 8-årig flicka kanske inte tycker det är så jätte kul att bygga ett Star Wars-skepp eller en polisstation. Klart att det finns flickor som säkert gillar sådant också, men jag tror ändå att flertalet flickor fortfarande hellre leker med dockor och figurer som är mindre stela och kantiga ... och mindre tuffa.
Många tycker ju idag att man inte ska leda in barn på pojk/flick-spår, utan att man ska kalla dem för hen, låta de leka med exakt samma saker på exakt samma sätt, klä dem likadant och könsneutralisera barnen OCH deras lekar.
Men det är ingenting som jag själv förespråkar. Jag tycker inte det är fel att låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. Jag ser inte det som något negativt. Snarare tvärtom. Sen ska man väl inte TVINGA en flicka att leka med dockor om hon inte vill. Men jag tycker definitivt inte man heller ska tvinga henne att leka med bilar om hon inte vill.
Angående detta nya "flick-lego", så tycker jag faktiskt att LEGO är väldigt sena med en sådan här produkt. Jag vet ju att min egen dotter åtminstone efterfrågat det länge. När det blivit tal om att köpa lego till henne, så har hon sagt: "Det finns ju bara pojk-lego" ... och hon kan ju knappast vara ensam om dessa tankar.
LEGO friends-figurer liknar inga andra legofigurer. Dessa figurer påminner mer om dockor. De är inte lika kantiga och trista som tidigare gubbar har varit. Dessa tjejer är ju riktigt söta.

Amanda leker med sitt nya LEGO

"Hej lilla pippifågel"

Katten håller utkik i trädkojan

"Nån som vill ha mjölk?"

"Här får du mjölk, lilla kisse"

Jag talar nog för både mig och min dotter när jag säger att detta lego verkligen är en riktig hit. Amanda önskar sig nu massor av LEGO friends-produkter. Helst vill hon ha alltihop. ;-)
Det är verkligen en toppen-grej för flickiga flickor ... åtminstone för sådana flickor som min egen dotter ... sådana som annars leker mycket med dockor. Det ÄR ett väldigt feminint lego, men det har verkligen varit efterfrågat här hemma, så vi är jätte nöjda!

Shopping

Idag var jag faktiskt och shoppade kläder till mig själv! :-) Det hör inte direkt till vanligheterna, men jag kände mig hemskt sugen på att förnya garderoben lite.
Jag har ju gått upp en del i vikt och tills jag kan bära mina gamla kläder på ett snyggt sätt igen, så kände jag att jag ville ha nåt snyggt och bekvämt att ha på mig under tiden. Jag SKA ju gå ner, förstås, men jag orkar inte riktigt köra på med viktminskningen fullt ut. Därför tar det lite tid ... längre tid än jag hade hoppats ... så då köper jag istället nya kläder. Det funkar ju, det också.
Dessutom har jag lite annan klädstil än tidigare, så även om jag kommer i mina gamla kläder sen, så finns det ändå en hel del som jag aldrig skulle vilja sätta på mig. Jag har en annan smak idag ... och jag tycker det är väldigt viktigt hur jag ser ut i kläderna ... så då skadar det ju inte att köpa lite nytt. Jag försöker ju ändå se till att köpa sådana kläder som jag kommer kunna använda även om jag går ner 10 kg.

Hur som helst, så hittade jag för en gångs skull massor av kläder som jag kunde tänka mig att köpa. Annars brukar jag oftast bara kolla runt och inte hitta ett dugg. Men nu fanns det jätte mycket snyggt och som passar min "nya" stil.

Efter att jag kollat runt en bra stund och provat flera plagg, så blev mitt köp detta:

En blå och vit tunika (Amanda tyckte den var finast och sa att jag såg ut som en måne)

En rosa skrynkelskjorta/tunika

En prickig klänning i lite gammaldags stil

Jag älskar verkligen den här klänningen. Har aldrig haft någon sådan, men har länge varit sugen på att köpa en. Jag tycker den är jätte söt. Påminner mig lite om en Amerikansk hemmafru från 50-talet. ;-)
Sen tyckte jag att klänningen satt väldigt bra på mig. Jag såg inte ut att vara så tjock som jag känner mig och det tycker jag är väldigt positivt.

Utöver dessa kläder, så köpte jag även ett svart linne. Det var inte så dyrt och är mer tänkt som ett basplagg att ha under andra kläder ... som typ under genomskinliga blusar/skjortor.

Jag brukar ju annars inte shoppa särskilt mycket, så jag tyckte nog att jag kunde unna mig lite ... och jag blev väldigt nöjd med mina inköp.

Grattis mormor på 100-års dagen!

Idag skulle min mormor ha fyllt 100 år om hon hade levat. Den 23:e Mars 1912, föddes hon ... näst yngst i en skara på 6. Eller ... när hon föddes, så var hon ju förstås yngst ;-), men två år senare fick hon en lillebror. Egentligen fick mormors föräldrar 7 barn, men ett av barnen ... Ruben ... blev sjuk och dog när han var 12 år. Av vad jag hört, så tog den förlusten oerhört hårt på mormors mamma och hon blev sig aldrig riktigt lik igen.
Mormor var en väldigt speciell person. Hon kunde nog vara rätt bestämd av sig och under hela mina syskons ... och senare även under min uppväxt, så favoriserade hon alltid pojkar. Min bror var hennes absoluta favorit ... viktigare än någon annan person ... och han fick nog en hel del specialbehandling.
Fast ... mormor förändrades en del de sista åren i livet. Jag och hon kom varandra mycket närmre och jag kunde hantera henne på ett helt annat sätt än tidigare. Jag pratade mycket med mormor, lärde känna henne och jag hjälpte henne massor. Hon älskade när jag sjöng för henne, så ofta tog jag med mig keyboarden dit och hade konsert. ;-) Det gjorde jag även när jag var över 20 år ... och till varje jul och varje födelsedag, så spelade jag in en musikkassett till mormor, där jag sjöng själv. Det blev hon jätte glad för och hon såg väldigt mycket fram emot att lyssna på den nya kassetten.
De senaste åren, så var jag till och med anställd hos mormor. Jag jobbade som anhörigvårdare för henne ... en syssla som jag och mamma hjälptes åt med. Det var ju inte någon jätte stor lön, direkt, men vi tyckte det var sååå mycket värt att själva ta hand om mormor, så hon slapp ha en massa okända människor springandes där. Då fick hon ha det precis som hon själv ville och så fick vi möjlighet att umgås massor med henne.
Mormor såg väldigt dåligt. Hon hade bara ett öga (det andra var av glas) och med det seende ögat, så hade hon endast som kikarsikte. Ändå kändes det som om hon såg otroligt bra ibland ... och missade inte ens ett dammkorn. ;-) Men det var väl så att hon under åren hade lärt sig att rikta in sitt öga i precis rätt läge. Sen hade hon extremt tjocka glas på sina glasögon också.

Mormor var en väldigt fantasifull person. Hon älskade att berätta saker och att hitta på historier. Hon var också väldigt karismatisk och uttrycksfull i sitt agerande. Om hon hade fått chansen, så tror jag säkert att hon hade kunnat bli en väldigt bra skådespelare. Hon var dessutom otroligt vacker som ung.
Hon var väldigt social och hade inga som helst problem med att prata med vem som helst om vad som helst. Ibland var det nästan så man skämdes över mormor när hon skulle börja prata med folk hela tiden. Fast ändå tyckte jag om att vara med henne och andra folk verkade ju också tycka om henne, för hon var ju verkligen väldigt trevlig ... mot de flesta. ;-)
Det största problemet med mormor, var väl egentligen att hon led av extremt kraftiga depressioner emellanåt. Hon kunde bli sängliggande i långa perioder. Då orkade hon inte göra ett dugg. Hon låg mest hela tiden.
Fast sen när depressionen var över, så blev hon istället oerhört uppåt och pigg. Då skulle hon göra allt hon bara kunde ... städa, baka, fixa och dona ... från morgon till kväll. Ingen vila alls. Då var hon pigg, glad och livfull ... typ raka motsatsen mot när hon var nere.

Jag är väldigt glad över att jag passade på att prata så mycket med mormor medan hon fortfarande var i livet. Vi pratade mycket om hennes barndom och om hennes ungdom ... om hur det var när hon var yngre ... tankar, traditioner och levnadssätt. Mormor älskade att berätta och jag älskade att lyssna. Tack vare det, så tror jag att jag vet mer om min mormor och om hennes familj än vad nog många andra vet om sina mormödrar. Jag har en del väldigt speciella mormor-minnen i mitt huvud och det är jag oerhört glad över.

Jag och mormor, på mitt dop 1977

Photoshoppad bild på mig och mormor (bilden är tagen ca 1999)

Så ... grattis lilla mormor på din 100-års dag. Du har berikat mitt liv otroligt mycket! Saknar dig, men jag är väldigt glad över alla underbara minnen du gett mig!

Fake-léende

Jag har inte mått riktigt bra den här veckan. Dels har jag ju haft en del biverkningar från min medicin som jag tog i söndags. De höll i sig rätt länge och jag kände av dem så sent som igår morse till och med. Fast utöver dessa biverkningar, så har jag även känt mig extremt trött och så har jag de senaste två dagarna känt mig småsnurrig. Igår kväll kände jag mig så pass snurrig att jag var tvungen att lägga mig en stund efter middagen. Det brukar jag annars inte göra, men igår var jag verkligen tvungen till det.
Jag har väl kanske fått lite för lite sömn den här veckan? Har haft lite svårt att somna och antagligen är det därför som hela jag har blivit lite ur balans.
Jag har ju dock jobbat på som vanligt, och jag tror inte att någon på jobbet har märkt någon skillnad. Jag har nog varit lika snäll, trevlig och hjälpsam som vanligt. Jag drar bara på mig det där fake-léendet och låtsas som om allt är bra och så försöker jag hjälpa folk så gott jag bara kan ... precis så som jag alltid gör. Sen kanske jag passar på att vila lite extra under de stunder jag är ensam ... sätter händerna runt huvudet och blundar en stund ... men så fort nån närmar sig, så blir jag pigg och alert igen.
Jag får ju mitt jobb gjort även om jag inte mår nåt vidare. Det funkar ju att jobba även om man egentligen mår riktigt dåligt. Är ju i princip aldrig hemma från jobbet, utan arbetar på så gott det går oavsett hur risig jag känner mig ... i princip. Nå ... med feber klarar jag inte av att jobba och inte heller vid ryggskott (även om jag testat att jobba med ryggskott någon dag) ... fast annars är jag i princip aldrig hemma pga sjukdom. Det finns ju kvällar, nätter och helger, då jag kan vila.
Dumt att tänka så?
Ja, egentligen är det nog det. Jag är ju så slut på kvällarna att jag knappt orkar röra mig alls. Känner mig som apatisk och har till och med svårt för att tänka. Är inte mycket till människa efter en dag på jobbet. På fredagen blir man ju dock lite piggare eftersom man vet om att det är fredag och att man sen blir ledig hela helgen. Då känns allt lättare. Inte för att krämporna försvinner omedelbart, men man känner sig i alla fall gladare.
Så har man ju då två dagar på sig att vila ... och den vilan är ju bara sååå välbehövlig. Våra helger är väl inte alltför aktiva, utan vi gör mer lagom mycket och passar för det mesta på att bara njuta av att vara ledig och att mysa med familjen. Sen hinner man väl repa sig tillräckligt i tid för att komma tillbaka till jobbet igen på måndagen.
Nå ... jag har ju ett jobb i alla fall ... och det ska jag väl vara glad för. Jag tycker ju att det är rätt kul att komma ut och träffa folk, vilket jag ju får göra på jobbet. Fast det har ju varit en stor omställning nu ... i och med att så många folk nu har försvunnit från jobbet. Jag har fått nya uppgifter, nya arbetssätt och på många sätt en större arbetsbelastning ... och det har väl kanske gjort att jag inte mått helt prima den senaste tiden. Men det blir väl kanske bättre? Just nu så tar jag nog lite en dag i sänder.

Snart är det i alla fall påsk och då blir det ju långledigt, vilket jag ser otroligt mycket fram emot. Ska bli skönt med 4,5 lediga dagar. :-)
Sen är det Amandas födelsedag helgen efter, så då lär vi ju ha ett kalas att planera för också. Förra året ville hon inte ha nåt kalas, men i år har hon tydligen bestämt sig för att hon vill ha fest igen. Får se hur vi bestämmer oss för att fira.

Buzzador - LEGO friends

Som jag berättat om tidigare, som jag ju med i en Buzzador-kampanj för LEGO friends ... till min dotters STORA glädje! :-)
Hon hade ju helst velat börja byggandet med en gång, men just den kvällen så hade vi ingen tid ... varken hon eller jag ... så vi fick allt hålla oss till tåls till dagen efter.

Amanda läser ritningen

På lördagen var hon så riktigt ivrig att sätta igång ... hennes alldeles egna LEGO-bygge! Ingen Star Wars eller Indiana Jones, utan en trädkoja med en söt, liten LEGO-flicka med diverse attiraljer. Hon var så taggad och tyckte det skulle bli jätte roligt att påbörja bygget helt på egen hand.
Det var precis som storebrors legon ... med en massa små delar och en ritning på flera sidor, som noggrant skulle läsas igenom vid varje moment.

Alla små detaljer skulle noga monteras ihop

Lite pilligt, men det var inga problem för en flink pysseltjej

Ett staket uppe på trädkojan skulle sättas på plats

Bygget börjar ta form ordentligt

Amanda var riktigt koncentrerad och hon följde ritningen till punkt och pricka ... och klarade att få ihop trädkojan helt på egen hand. Det var nog faktiskt en rätt lagom utmaning för henne. Det var inte för lätt, men heller inte för svårt. Dessutom tyckte hon det var otroligt roligt att bygga och se hur det hela tog form.

Voilà ... trädkojan är klar!

Så blev hon snart helt klar med byggandet och kunde stolt visa upp sin fina LEGO-friends trädkoja. Äntligen var den klar ... och hon kunde börja leka med den på riktigt.

Zillah & Totte

Den här helgen har det varit Ålandsmässan här, i Baltichallen ... och idag skulle Zillah och Totte uppträda, vilket Amanda hade noterat i tidningen. Det ville hon ju givetvis gå och se på, så vid 14-tiden idag, så släppte maken av mig och barnen utanför mässhallen.
Egentligen kände jag mig väl inte så där supersugen på att gå omkring bland mässmontrarna särskilt länge, men jag tyckte faktiskt att det kunde bli rätt kul att se på Zillah och Totte ... och Amanda tyckte ju att det skulle bli så roligt, så då fick det väl bli till att trängas i den varma hallen ändå för en stund.

Vi letade rätt snabbt upp scenen och alla stolar var ju såklart fulla redan, så det blev en ståplats för mig. Amanda kunde dock gå och sätta sig på golvet nedanför scenen tillsammans med andra ivrigt väntande barn. Min ståplats gjorde ju dock att jag fick lite lättare till att fotografera ... så jag fick ju några bilder från uppträdandet åtminstone.

Jag är verkligen sjukt imponerad av den där Zillah. Fattar inte alls hur hon bär sig åt, för hon rör ju verkligen inte på munnen över huvud taget. Dessutom är hon väldigt rolig och kvicktänkt ... och så ser hon ju bra ut också till råga på allt. Hon är både rolig, smart och söt. Buktaleriet är verkligen toppenbra och hela grejen med Totte är verkligen toppen. Hon har verkligen kommit på ett smart koncept ... och barnen gillar ju henne skarpt. Fast faktiskt, så skrattade jag nog själv lika mycket som barnen, för hon var verkligen riktigt rolig. Ja, Totte med, förstås. ;-)

Efter första showen (den enda vi såg), så satte hon sig bredvid scenen för att skriva autografer och så sålde de Zillah&Totte-prylar. Då gick jag dit med Amanda så att hon kunde få en autograf och för att få ett kort på henne tillsammans med Totte. Vi hade ju lite tur, så vi blev de sista som fick komma fram innan det blev dags för dem att gå upp på scen igen. Det var ju dock lite bråttom, så bilden blev inte den bästa. Det blev ju bara Amanda, Totte och halva Zillah. Men, men ... jag har ju ändå andra bilder på Zillah, så det gjorde väl inte så mycket, egentligen.

Amanda, Totte och halva Zillah

Efter att vi fått det kortet, så kunde vi sen börja vår promenad hemåt. Var rätt skönt att komma därifrån, faktiskt, för det var hemskt varmt därinne.
På vägen hem så gick vi förbi affären för att köpa lite grejer som vi glömde igår. Sen gick vi hem för att fika och kolla på film. Blev en mysig eftermiddag.

Paff

Idag blev jag verkligen paff när jag skulle hämta ut min medicin på Apoteket. Det var första gången i år, vilket brukar innebära att mitt högkostnadstak är nollat och jag får börja om från början igen. Här på Åland (i Finland) ligger taket på ca 670 Euro och för en förpackning med rabatterade sprutor (4 stycken = en månads ranson), så brukar jag få betala drygt 600 Euro. Sen brukar jag få betala lika mycket även följande månad och därefter får jag tillbaka allt som jag betalat utöver 670 Euro ... och sen när taket uppnåtts, så är det endast expeditionsavgiften jag behöver betala vid varje uttag ... tills det blir nytt år igen.
Detta var ju vad jag var inställd på idag också. Jag trodde att jag skulle få betala över 600 Euro för medicinen. Men ... så blev det inte ...
När det var dags för mig att betala, så sa apotekaren ... "Ja, just, ja ... jag måste ändra en siffra nu på dig. Du har ju nr 157 nu, så då behöver du bara betala 3 Euro."
"Va'? Varför då?" svarade jag.
Så förklarade han att jag innan hade en annan siffra, som sa att jag var berättigad till 47 % rabatt (vilket förklarade att min medicin "endast" kostade mig drygt 600 € trots att den egentligen kostar över 1000 €), men nu hade jag hamnat i en annan klass som gör mig berättigad till 100 % rabatt.
Jag bara gapade och fattade ingenting. Trodde ju att jag skulle bli av med en massa pengar idag, ju.
"Så nu kan du göra nåt roligare för pengarna istället", sa apotekaren. :-D

Det tyckte jag var en riktigt positiv överraskning. Var inte alls beredd på det, så jag blev faktiskt riktigt glad. Även om jag ju brukar få tillbaka allt av mitt försäkringsbolag så småningom, så är det ändå mycket pengar att ligga ute med. Nästan så det är värt att fira lite. ;-)

Är sjuk ...

Jag är inte riktigt frisk just nu. Är förkyld och hostar och har mig. Känns inte så superroligt. Hostan har väl dock varit något bättre idag än vad den var igår, men däremot så har jag blivit mer hes nu.
Jag blir ju alltid så himla hes när jag är förkyld och varje gång blir jag så otroligt rädd för att hesheten ska bli bestående ... att den aldrig försvinner och att jag aldrig någonsin kommer kunna sjunga igen. Det vore nog bland det värsta som skulle kunna hända mig. Sång är ju en så pass stor del av mitt liv och om jag tappade min röst, så skulle det vara en fruktansvärd sorg för mig.
Den här gången har jag dock inte blivit så extremt hes. Jag kan nog till och med sjunga än. Fast det är ju inte säkert att det är över än. Rösten kanske försvinner ännu mer innan detta är över?
Det vore ju lite trist, förstås, för jag har precis beställt en ny sångbok som kommer komma vilken dag som helst ... och då vill jag ju kunna testa den med en gång. Men om jag är hes, så kanske inte det går. :-(
Nå ... det blir väl bättre så småningom ... och även om rösten försvinner helt eller nästintill, så brukar den ju alltid komma tillbaka tillslut.

ÄNTLIGEN!

I fredag, så kunde jag ÄNTLIGEN hämta ut mitt senaste Buzzador-paket från LEGO friends. SOM Amanda har väntat. Hon har längtat, väntat och frågat massor när paketet skulle dyka upp här hemma.
Jag hade ju berättat för henne att det denna gången skulle komma något till henne ... att det skulle komma ett paket från LEGO friends som hon skulle få prova ... och då blev hon ju riktigt exalterad. Hon visste ju redan vad det var för något eftersom någon kompis tydligen hade sådant LEGO, men själv hade hon inget ... och det skulle ju bli sååå roligt att få sitt eget LEGO. :-)
Den senaste veckan har väntan verkligen varit outhärdlig. Tjat, tjat, tjat ... vareviga dag. "Kommer det inte snart?" "Har det kommit idag?" "Tänk om det inte kommer?"
Men ... ÄNTLIGEN kom avin som berättade att paketet fanns att hämta på posten ... och då blev ju min lilla tjej helt överlycklig. Hon ringde mig till och med på jobbet för att berätta att paketet hade kommit nu.

Paketet från Buzzador

En glad flicka med "Olivias treehouse"

 
Tyvärr fick hon ju inte börja bygga med en gång eftersom jag hade tänkt ta lite bilder och det fanns verkligen ingen tid i fredags kväll. Dels skulle ju jag och maken bort och dessutom skulle Amanda också iväg på kalas. Men jag lovade att hon skulle få bygga under helgen ... fast det skriver jag mer om i ett senare inlägg.

Vill du också bli en Buzzador? Gå då in på den här sidan och registrera dig!

Som Buzzador, så får man kostnadsfritt prova olika produkter och berätta för vänner och bekanta om dessa. Man får meddelande om aktuella kampanjer och så får man anmäla sitt intresse till de kampanjer som verkar passande. Det kostar ingenting för dig ... inget annat än lite av din egen tid.

Bakfest

Igår kväll så var jag och maken på bakfest. Jag hann bara hem från jobbet och byta om, så var det sen dags för oss att åka iväg. Min pappa var hos oss för att vara barnvakt, så han skjutsade iväg oss upp till Finström (hm ... tror jag) ... där festen skulle hålla till.
Det var makens lagtingskollegor med sina respektive, som var ditbjudna. En stor vedugn hade de i köket och den brann redan för fullt när vi kom. Vi var ju lite sena också, så de andra hade redan kommit igång en del.
Det var tänkt att vi skulle baka typ 100 kakor Åländskt hemvete. Många ålänningar är helt lyriska över sitt hemvete, men själv har jag aldrig riktigt funnit tjusningen med det. Tycker mest att det är rätt torrt och smaklöst. Ingen i familjen har riktigt fattat tycke för detta åländska bröd, så därför är det inget vi brukar köpa hem särskilt ofta. Men nu skulle, som sagt, jag och maken baka detta själva ... med viss handledning, förstås. ;-)
Vi var ca 10 personer som trängdes i köket och två stoooora byttor med deg sattes. Degen knådades med en slags cementblandare eller färgblandare eller nåt ... typ en sån här. Har definitivt aldrig varit med om något liknande tidigare, men det funkade ju.
Efter att degarna var satta, så var det dags att äta förrätt ... lite goda röror och bröd till det. Det var riktigt gott!
Sen, när vi ätit klart, så satte vi igång med storbaket. Det tog verkligen lång tid att få allt klart ... att göra kakor av brödet ... knåda till bullar, kavla, ha in i vedugnen, ta ut dem, borsta av och lägga bort. Många moment att utföra ... men så var vi också många personer. Det gick nog bra, fast det blev rätt kladdigt.
Sen fick vi smaka av det precis nybakta hemvetet och då var det ju faktiskt riktigt gott. Men vilket nybakt bröd är inte gott?
Vi bakade även kanelbullar. De tyckte vi lika gärna kunde göra det eftersom vedugnen fortfarande var igång. Slutligen hälldes också en massa svartbrödsdeg i enorma formar. Dessa sattes in i ugnen efter att bullarna var klara.
Sen var äntligen baket klart och vi kunde dra oss in till vardagsrummet för lite trevlig samvaro. Vi blev även serverade en riktigt god middag ... potatis med råddjur och kantarellsås och så diverse tillbehör. Vi, som inte har nån jägare i vår närhet, får ju inte råddjur särskilt ofta ... så det var riktigt mumsigt!

Det var en väldigt trevlig kväll ... och sent, blev det ... men det var det värt. Jag gick dock och lade mig så fort jag kom hem i princip.
Så fick vi ju med oss MASSOR av bröd hem också ... 10 hemvetekakor, en gigantisk svartbrödskaka och så 15 bullar. Så nu har vi frysen full av bröd och behöver knappast köpa bröd nu på ett tag i alla fall.

Sjukt nervös, men kul var det!

Idag var det dags för konserten med Bel Canto, där jag ju går och sjunger. Konserten var på Önningebymuseet och gruppen som jag själv sjunger i, tog ju upp halva tablån helt själva. ;-)
Jag var så sjukt nervös hela morgonen. Bara skakade och visste knappt vart jag skulle ta vägen ... men ändå lyckades jag fixa i ordning mig på ett bra sätt. Passligt nog, så hittade ju maken en julklapp till mig igår ... en locktång, som jag verkligen önskat mig. Han glömde ge mig den i julas och nu, när jag påminde honom om att jag inte hade någon, så undrade han vart den jag fick i julas hade tagit vägen. Då kom det ju fram att jag aldrig hade fått den, så han gick iväg och plockade fram den från garderoben och så sa han: "God jul och grattis på födelsedagen!"
Haha! Lite roligt, var det ju ... och nu kom den ju verkligen väl till pass eftersom jag faktiskt hade behov av att få lite extra fint hår till konserten. Så nu kunde jag ju fixa håret precis som jag ville.

Hur som helst, så var jag ju alltså jätte nervös. Men jag var inte ensam om att vara nervös. Det fick jag klart för mig när jag kom till museet och träffade alla andra. De flesta var nog nervösa ... somliga mer och somliga mindre.
Vi som skulle sjunga kom ju dit några timmar i förväg så att vi kunde gå igenom låtarna lite snabbt och prata igenom oss i förväg. Så hjälpte vi till att vika programbladen.

En stund före 15 började publiken strömma till. Nu var det ju ingen jätte-lokal vi skulle sjunga i, så stolarna fylldes rätt snabbt. Blev inte alls mycket tomma stolar ... och det tyckte jag på ett sätt kändes rätt tryggt. Det hade nog känts värre om salen känts tom, men nu kändes den istället tämligen full.
I första delen av konserten, så var det mestadels barn och ungdomar som sjöng ... och så någon enstaka äldre person. Sen blev det fikapaus och först efter den, så blev det så dags för mitt eget gäng.
Alla av oss skulle sjunga solo. Vissa hade en sång, men de flesta av oss hade två låtar att sjunga.
Det kändes lite jobbigt att man var tvungen att vänta så länge in i programmet innan jag fick kliva ut på "scengolvet" själv. Men som andra nummer efter pausen, så blev det tillslut min tur att komma fram och sjunga den första av mina två låtar ... "Don't cry for me Argentina".

Står nervös och väntar på att sätta igång

Ingen vidare bra bild, men här är jag visst i full gång

Publiken satt på två olika sidor av rummet, så därför ser det kanske ut som om jag tittar åt fel håll när jag sjunger ... men det FANNS faktiskt publik på den sidan också. ;-)

Efter att jag sjungit en stund, så kände jag hur benen bara började skaka ... sååå sjukt nervös, var jag. Fast ändå tror jag inte att det syntes så mycket. Jag sjöng nog med bra inlevelse och det kändes som om jag hade hyfsat bra publikkontakt. Var riktigt nöjd med det framförandet. Önskar ju bara att nervositeten hade varit lite mindre.
Efter att jag sen fått vila en stund, så blev det då dags att gå upp igen ... och då sjunga "Only Love". Den låten har jag egentligen hela tiden varit mest nervös över eftersom jag inte är lika säker på den + att jag inte kan få samma känsla för texten. Visst funkade det ju ändå. Inte lät det dåligt i alla fall. Jag klarade texten (även om jag förväxlade två ord, vilket nog ingen märkte) och melodin flöt ju också på rätt bra. Men ... eftersom jag inte är lika trygg med den låten, så kände jag mig också mer nervös när jag sjöng. Fast jag klarade mig ju rätt felfritt igenom hela låten ändå.

Man kanske kan fråga sig varför jag ens utsätter mig för detta trots att jag blir så fruktansvärt nervös. Men det är ju så att jag verkligen älskar detta! Det är ju så fruktansvärt roligt! Dessutom hoppas jag ju att min nervositet kommer bli lindrigare med tiden. Jag tror att det kommer bli bättre bara jag får mer erfarenhet ... och det kan jag ju inte få om jag aldrig utsätter mig för sådana här tillställningar. Jag tycker ju att det blir bättre för varje gång. Framförallt så tycker jag att min scennärvaro har förbättrats avsevärt. Tycker det är stor skillnad mot hur det var för endast ett år sedan. Så om bara jag kunde få bort den där extrema nervositeten, så kan det nog kunna bli riktigt bra. :-)
 Vi fick idag reda på att nästa konsert antagligen blir den 15:e April, så på tisdag kommer vi börja öva inför den ... åtminstone lär vi planera för vilka låtar vi då vill framföra. Kanske det blir duetter den gången? Nå ... det visar sig ...

Efter bombnedslaget …

Den här veckan har nog varit en av de jobbigaste arbetsveckorna jag någonsin haft. Har nog aldrig jobbat så hårt tidigare … åtminstone inte sedan jag fick MS. Veckan har varit tung både fysiskt och psykiskt, men ändå har jag härdat ut och kämpat på så gott jag bara kunnat.
En hel del gråt har det blivit under veckan. Jag tror faktiskt att jag gråtit alla dagar. Inte hela tiden, förstås, men något har det nog blivit varje dag. Jag ÄR ju en väldigt känslig person, men i vanliga fall, så brukar jag klara av att hålla mig under arbetstid åtminstone. Men denna veckan har varit extrem och jag har inte kunnat hålla tårarna borta. Pinsamt? Ja, kanske? I början tyckte jag nog det. Men efter någon dag, så tyckte jag att jag nog hade all rätt att vara ledsen och att gråta … så då kändes det inget pinsamt längre. Visst försökte jag att hålla tårarna borta, men så fort någon visade mig extra mycket stöd, förståelse och empati, så var det liksom kört.

Vad är det då som hänt den här veckan?
Jo … i måndags var sista dagen för alla mina kollegor. Alla av dem hade valt att ta arbetsgivarens “paket” och därmed sluta “frivilligt”, så det var en tung måndag när jag var av den vetskapen att jag plötsligt skulle bli kvarlämnad där ensam. Av min avdelnings 6 personer, så skulle jag bli ensam kvar. Jag, som varit där kortast tid (5,5 år) skulle plötsligt vara den som hade mest kunskap om vår verksamhet och det kändes rätt övermäktigt att ensam ha allt ansvar över att saker blev gjorda. Det kändes tungt … och sorgligt att se alla mina kollegor försvinna.
Jag satt vid mitt skrivbord och kände ingen lust att göra något alls. Jag antar att jag deppade en del. En kollega kom och frågade hur det var. Han såg väl att jag inte verkade må så bra. Då kunde jag inte hålla mig längre, utan började grina och sa att det kändes jätte jobbigt att alla bara skulle försvinna därifrån.
Han frågade ju då om jag tvivlade på mitt eget beslut. Men det gjorde jag inte. Jag ville inte skriva på för en sådan “frivillig” överenskommelse. Jag tyckte att beslutet var det enda rätta för mig. Ångrade inte alls det valet. Men ändå kändes det ju fruktansvärt jobbigt.
Han klappade mig på armen när jag grät och så frågade han om det skulle gjort någon skillnad om HAN hade blivit kvar. Han hade ju varit väldigt tveksam till sitt eget beslut. Jag svarade väl att jag egentligen inte visste det. Nog skulle det väl antagligen gjort skillnad, men ändå var ju personalminskningen så pass kraftig att det ju ändå kändes oerhört tungt.
Ja, det var en minst sagt deppig måndag …

Sen kom då tisdagen … min första dag utan mina kollegor. ALLT var ju tvunget att ändras nu. Ingenting skulle bli sig likt igen. Verksamheten skulle förändras … radikalt. Hur skulle man ens kunna jobba vidare över huvud taget? 
Jag var ju dock inte heeelt ensam. Bankens värderare hade blivit delegerad att bistå mig. Efter mötet jag hade med vår CFO, så skulle värderingsmannen ingå i den gruppen, men han hade ju inte skrivit på något. Han hade ju liksom sitt eget jobb att sköta också. Dessutom kunde han ju inget om verksamheten. Han visste inte vad som skulle göras, hur det skulle göras eller när det skulle göras.
Visst … det visste ju egentligen inte jag heller. Inte NU, när allt var tvunget att göras om. Vi var ju tvungna att endast sköta om de allra viktigaste bitarna. Men det var ju då JAG som fick avgöra vilka delar som var de absolut nödvändigaste. Det är ju svårt att avgöra sådant för en person som inte har någon som helst koll på vad som görs. Men visst fick jag ju en del hjälp i alla fall … med sådant som funkade att enkelt lassa över på någon helt ovan.
Den där bemanningen var nästan som en chock. Det var som om någon släppt ner en bomb och sedan skulle jag reda upp kvarlevorna. Ingenting var ju alls förberett eftersom vi inget fått veta över hur framtiden skulle se ut. Det kändes väldigt märkligt. Jag hade möte med CFO:n och meddelade ju då honom vissa orosmoment som måste lösas. Jag pratade en himla massa … antagligen mer än han räknat med … så vi hann ju inte klart, egentligen.
Trots att det kändes som om jag inte gjorde nästan någonting på jobbet, så hade jag ändå helt fullt upp hela dagarna. Det blev ju dessutom övertid, eftersom jag var tvungen att börja tidigare med morgonprintningarna, då jag var den enda som hade någon kunskap om det och sen hann jag inte gå hem tidigare heller … vilket jag egentligen borde ha gjort.
Totalt slutkörd kände jag mig efter den där första dagen och inte hann jag repa mig under natten heller. Hade ont överallt och borde egentligen ha varit hemma och vila. Men jag visste ju att folk på banken var så oerhört beroende av mig just nu, så därför tog jag mitt ansvar och gick till jobbet trots att jag mådde riktigt, riktigt dåligt.

På torsdagen började jag dock känna mig oerhört misskrediterad. Jag jobbade typ halvt ihjäl mig, men ändå verkade CFO:n tro att det var min tillsatta nya “kollega” som kunde allt och fixade allt. Han skickade privata mail till honom … som borde röra mig också … och det gjorde ju att jag kände mig väldigt oviktig. Det var ju JAG som ledde, styrde, bestämde, planerade och fixade … eftersom jag var den enda som kunde något. Därför kände jag mig hemskt ledsen och irriterad när jag fick det intrycket att CFO:n inte insåg min roll i det hela. Alla ANDRA fattade ju. “Vanligt” folk på banken fattade ju hur viktig jag var och många var rätt oroliga för att jag också skulle försvinna.
Jag berättade då för min HR-personal om hur jag kände och hon höll ju med mig och frågade om jag ville ha ett möte med honom. Det ville jag definitivt ha, för jag hade massor av saker att säga, kände jag. Tyvärr gick det inte att få till nåt före nästa vecka.

När jag kom till jobbet på fredag morgon för att köra igång printningen, så kände jag mig riktigt deppig. En kollega frågade hur det var och då sa jag till honom att jag verkligen på allvar funderat på att stanna hemma från jobbet den dagen. Han följde då efter mig in i printerrummet för att höra mer och såklart började jag ju gråta eftersom mina känslor verkligen varit on the edge hela den här veckan … och då gav han mig en lång kram. Det var totalt oväntat, men just då kändes det verkligen helt rätt. Jag kände mig så fruktansvärt ledsen. Jag gjorde liksom ALLT för att verksamheten över huvud taget skulle funka och vad fick jag för DET? INGENTING! Det kändes hemskt otacksamt och så kände jag mig nog lite arg på mig själv också … att jag gick till jobbet trots att jag mådde riktigt skit.
Någon timme senare, så kom min HR-personal till mig och gav mig en liten fin krukväxt … med en massa bling-bling på krukan. Hon ville visa sin uppskattning och att de VISST var glada över att jag ställde upp så mycket. Visst blev jag ju glad för gesten, fast samtidigt hade jag hemskt svårt att känna riktig glädje. Allt kändes ju bara så fruktansvärt tungt.
Ytterligare en stund senare, så fick jag ett samtal från min tidigare kollega (han som tvivlat en del på beslutet att gå). Han frågade ju då hur det var och jag lät nog knappast särskilt positiv. Det VAR ju hemskt tungt.
Så frågade han om det skulle göra någon skillnad om han kom tillbaka och visst … jag kunde ju inte ljuga och säga annat än att det var klart att det skulle göra skillnad. Just nu kändes det ju som om jag var i princip ensam i och med att min hjälp var långt ifrån självgående, så visst skulle det bli skillnad.
Han sa att han skulle fundera på det och en stund före jag gick hem, så fick jag höra rykten om att han var på väg tillbaka.
På kvällen ringde sen min CFO upp mig på min privata mobil och bekräftade det ryktet. På måndag kommer min tidigare kollega tillbaka, sa han.
Visst känns det delvis som en lättnad, men jag kunde ändå inte avge några extrema glädjeyttringar. Dels var jag alltför utmattad och dels så kommer vi ändå vara rejält underbemannade så arbetet kommer ändå kännas rätt hopplöst. Men visst är jag glad över att slippa vara ensam om allt ansvar.

Jag måste ju i alla fall säga att detta har varit en högst ovanlig vecka och jag är oerhört glad över hur pass mycket hänsyn folk har visat mig … och hur hjälpsamma och stöttande alla har varit. “Vanligt” folk har verkligen förstått min enorma arbetsbelastning och deras agerande har imponerat otroligt mycket på mig. Jag har fått så mycket stöttning, vänliga ord, kramar och frågor om hur de kan hjälpa mig. I vissa fall har stöttningen kommit från högst oväntat håll och jag är är så glad över att det finns så många omtänksamma människor på jobbet. Det är mycket på grund av det som jag trots allt funnit kraften att över huvud taget fortsätta. Jag har ju känt att många verkligen är sååå tacksamma över att jag stannade kvar. Många har sett mig som viktig i alla fall och det har gjort mig så rörd.